Bete kan öka mångfalden

Man kan främja biologisk mångfald med betesgång. Men det är viktigt att känna till olika typer av betesmarker och att förstå effekten av olika typer av betesdrift för att verkligen kunna få den positiva effekt på mångfalden man eftersträvar. Det är stor skillnad mellan naturliga och kultiverade betesmarker. En naturbetesmark är en betesmark som i modern tid inte utsatts för kultiverande (produktionshöjande) åtgärder. Det innebär bl.a. att den inte har gödslats eller såtts in med vallväxter. Naturbetesmarker kan vara trädklädda hagmarker, skogsbeten, hedar, steniga backar, före detta slåtterängar, strandängar, m.fl. En kultiverad betesmark har däremot utsatts för produktionshöjande åtgärder. Gammal åkermark som överförts till betesmark är också en form av kultiverad betesmark. Naturbetesmarker är ofta mycket artrika, medan kultiverade betesmarker normalt är betydligt mer artfattiga. Eftersom olika typer av betesmarker kan innehålla helt olika arter och biologiska värden så är det viktigt att känna till skillnaden mellan olika typer av naturbetesmarker. De kan behöva betas och skötas på olika sätt om man vill bevara eller utöka deras värden.

Betesdrift i naturliga betesmarker

Naturbetesmarker tillhör de mest artrika miljöerna vi har i Sverige. Utöver en mängd olika växter finns här ofta svampar, fjärilar, dyngbaggar, vildbin, fåglar, m.m. Hemligheten bakom artrikedomen ligger i den kontinuerliga hävden som ger en öppen, ljus och utmagrad mark. Det är alltså rakt motsatt metod mot att påföra näring och bygga matjord! Betningen gör att ingen art kan ta överhand utan många olika arter kan samsas på en liten yta. Om du vill gynna den biologiska mångfalden i din betesmark bör du därför inte gödsla den. En enda kraftig gödsling kan påverka den biologiska mångfalden negativt i många år framöver.

Tyvärr har naturbetesmarkerna minskat med 90-95% på 100 år och många av de växter och djur som hör hemma i dem är nu sällsynta eller till och med rödlistade. Nuförtiden betar de flesta djur på vallar eller gammal åkermark. Om du har kvar en naturbetesmark på din fastighet bör du därför vara rädd om den och fortsätta sköta den. För att få optimal effekt på den biologiska mångfalden är det viktigt att styra betet med avseende på tidpunkt för betespåsläpp (sent bete är ofta bra i naturbetesmarker), betesintensitet och fållindelning. Hur man gör måste anpassas till varje enskild betesmark. Här kan du lyssna till ett föredrag från Anna Westin och Tommy Lennartsson som beskriver olika metoder.

Även kultiverade betesmarker kan innehålla många olika arter. En gammal åker som betas och som inte gödslats på många år kan med tiden få en artsammansättning som påminner om den som kan hittas i naturbetesmarker. De mest ”kräsna” arterna brukar dock bara hittas i riktiga naturbetesmarker. 

Regenerativt bete

Man kan också använda betesdrift för att öka markorganismer, mullhalten och kolinlagringen, vilket brukar kallas för regenerativt bete eller holistisk betesplanering (se fördjupning i kapitel 9). Det finns olika sätt att göra detta på, men principen bygger på att djuren flyttas ofta och att djuren betar en begränsad fålla bara i ett antal dagar.  

Ett sätt att bedriva regenerativt bete är att styra djuren så att endast äter upp ca 1/3 del av betet åt gången, att 1/3 del trampas ner och att en 1/3 del står kvar. Sedan flyttas djuren och vegetationen får återhämta sig tills det är dags att släppa på djuren igen. Detta sätt att beta har många fördelar: Gräsmarkens vitalitet och förmåga till fotosyntes och tillväxt ökar, markens kolinnehåll och mullhalt blir högre och marken kan hålla större fukt. Denna typ av regenerativt bete kan vara lämplig t.ex. på gammal åkermark eller på kraftigt utarmade jordar med låg mullhalt, men lämpar sig mindre bra för artrika naturbetesmarker. Det går visserligen att tillämpa en form av regenerativt bete även i naturbetesmarker, men då måste man ha mycket god kunskap om tider för betespåsläpp och betestryck för att de mer känsliga arterna inte ska missgynnas.

¹ Artdatabanken