Den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet är ett kulturarv

Vart femte år ger Artdatabanken vid SLU ut den så kallade Rödlistan. Den svenska rödlistan är en bedömning och sammanställning över enskilda arters risk att dö ut i Sverige. Cirka 20 % av de tusentals arter som är knutna till jordbrukslandskapet är rödlistade, dvs riskerar att dö ut. Men hur kommer det sig att jordbrukslandskapet är så rikt på arter och varför går det så dåligt för många av dem?

Den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet är ett kulturarv, ett så kallat biologiskt kulturarv. Utan jordbruket kommer många arter att minska kraftigt eller till och med att dö ut. Men jordbruket behöver också bedrivas på ett sådant sätt att arterna kan leva sida vid sida med effektiv matproduktion¹. För att lyckas göra det måste vi kunna förstå och förklara resultatet av människans möte med det levande i naturen. Många arter är beroende av en viss specifik traditionell hävdregim som fanns i det förindustriella odlingslandskapet. Om vi vill ha kvar arterna även med dagens jordbruk behöver vi ge dem rätt förutsättningar.

Det förindustriella jordbruket skapade livsmiljöer

Tidigare fanns stora växtätande djur (megaherbivorer), som exempelvis vilda visenter, i det svenska landskapet. De formade en savannlik miljö med ett stort antal arter som var anpassade att leva i ett halvöppet, betespräglat landskap. Megaherbivorerna minskade sedan snabbt, förmodligen främst på grund av jakt, och för ungefär 10 000 år sedan fanns inte många kvar. Det ledde till att arter som trivs i hagmark fick det svårt. Men i och med att människan började bosätta sig och hålla tamboskap och bedriva åkerbruk fick dessa arter en ny chans. Idag vet vi att det förindustriella jordbruket med ängar, naturliga betesmarker och småskaliga åkrar skapade livsutrymme för en stor del av den biologiska mångfalden som finns i Sverige.

Titta gärna på en föreläsning där forskarna Anna Westin och Tommy Lennartsson på CBM (Centrum för biologisk mångfald) beskriver hur marker brukades och betades förr och hur det resulterade i en artrik flora.

Det moderna jordbruket utarmar

Under mitten av 1800-talet började man överge de gamla ängarna och betesmarkerna för att alltmer odla mat till djuren på åkrarna. De artrika markerna plöjdes antingen upp eller växte igen. Igenväxningen pågår än idag och är enligt Artdatabanken ett av de största hoten mot mångfalden i odlingslandskapet².

Men det är inte bara igenväxningen som skapar problem. Det moderna jordbruket, med stora enheter, kemiska bekämpningsmedel, effektiv jordbearbetning, specialisering på ett fåtal grödor, samt mindre grön infrastruktur som våtmarksområden, häckar och åkerholmar, gör livet svårt för fåglar, insekter, växter och andra organismer som hör hemma i odlingslandskapet.

¹ Naturskyddsföreningen: Jordbrukets effekt på biologisk mångfald
² Artdatabanken