Växthusgaserna

Koldioxid (CO₂) är den överlägset viktigaste klimatuppvärmaren av de växthusgaser som produceras genom mänsklig aktivitet, så kallade antropogena (antropos – människa, genese – skapad, alltså skapade av människan) utsläpp. Största delen av de antropogena koldioxidutsläppen härstammar från användningen av fossila bränslen såsom olja, stenkol och naturgas. Utsläpp av koldioxid orsakas också av skövling av i synnerhet tropiska skogar och av andra förändringar av markanvändningen. Dels minskar assimilationen (upptaget av CO₂) då skogarna fällts, men utsläppen ökar också då marken frigör koldioxid.

Metan (C₄H) är efter koldioxid den näst viktigaste källan till utsläpp av växthusgaser som är orsakade av människan. På molekylnivå är metan en kraftigare växthusgas än koldioxid, men mängden i atmosfären är mindre och halveringstiden är relativt kort. Metan bildas vid nedbrytning av organiskt material i syrefattiga miljöer, t.ex. på risfält, i myrar, i våtmarker samt i tarmsystemet hos idisslare. Ungefär två tredjedelar av metanutsläppen är ett resultat av aktiviteter som vi människor gett upphov till. Som en följd av klimatförändringen frigörs även stora mängder metan när permafrosten i arktiska områden smälter.

Dikväveoxid (N₂O), dvs. kväveoxidul eller lustgas, är en betydande växthusgas. Den finns i liten mängd i atmosfären, men halveringstiden är lång och uppvärmningseffekten hög. Lustgas bildas när kväve omvandlas i marken samt vid tillverkning av konstgödselkväve. I svenskt klimat är denitrifikation den största källan till lustgasutsläpp. Denitrifikation innebär att nitrat används istället för syrgas i andningsprocessen hos mikroorganismer när vattenhalten är hög. Nitrat omvandlas då till kvävgas och i processen bildas även lustgas.¹ Mänsklig aktivitet leder till en tredjedel av lustgasutsläppen – till stor del p.g.a. jordbruket. De övriga två tredjedelarna har naturligt ursprung och är främst en följd av mikrobverksamheten i marken och haven.

Vattenånga är den viktigaste av de naturliga gaserna som orsakar växthuseffekten. Vattenånga släpps också ut till följd av mänsklig aktivitet, men utsläppen har knappt alls någon ökande inverkan på den totala mängden vattenånga i atmosfären. Det här beror på vattnets snabba kretslopp. Vattenmolekylerna blir inte kvar länge i atmosfären utan faller snabbt tillbaka till markytan.

En annan växthusgas i atmosfären är ozon (O₃), som skyddar jordklotet från solens ultravioletta strålning. I för höga halter är ozon giftigt för växter och djur. Merparten av ozonet i atmosfären finns i den övre atmosfären, stratosfären, där mängden har minskat till följd av ozonnedbrytning. Det här har haft en lätt avkylande effekt på klimatet. I den lägre atmosfären, troposfären, har ozonmängden i sin tur ökat, vilket inverkar uppvärmande på klimatet. Ozonet i troposfären bildas när oxider, kolmonoxid och kolväten från bland annat bilavgaser reagerar med syre i kombination med solljus.