Utnyttjande av allelopati i odlingen

Allelopatins möjligheter undersöks som en del av det regenerativa jordbruket, som ett led i strävan att minska användningen av syntetiska bekämpningsmedel och sänka produktionskostnaderna. Traditionellt har allelopati kopplats ihop med ogräsbekämpning, men allt oftare utnyttjas den också för att kontrollera skadegörare och sjukdomar. Till exempel används råg som en ogrässanerande gröda då den utsöndrar ämnen som stör ogräs runt omkring sig och också har en skuggande effekt.

Med hjälp av växternas olika kemiska egenskaper kan man påverka de konkurrerande ogräsväxterna och mikroberna i marken. Ett exempel är ‘biofumigation’ som sker genom odling av oljerättika som mellangröda, som senare myllas i jorden. Detta sanerar nematoder och kan kompletteras med vicker för kvävetillförseln, då oljerättikan trivs bäst med en startgiva. Man kan också använda tagetes som mellangröda i ca 3 månader som sedermera välts omkull med ringvält alternativt crimper.

Skördens kvalitet och mängd kan försämras om samma växtart odlas år efter år på samma skifte. Det här fenomenet kan bland annat bero på autotoxicitet, vilket innebär att en växt blir kemiskt skadlig för plantor av samma art. Ett mångsidigare urval av grödor och en varierande växtföljd ger många fördelar, av vilka allelopatin är en.

I kontrollerade växthus- och laboratorieförhållanden har man enkelt kunnat påvisa hur växternas rotsekret och skörderester eller extrakt av dessa kan förhindra groning och plantutveckling. Men för att allelopati som fenomen ska kunna användas på åkern krävs mer forskning. Det är ännu oklart hur allelopatin ska utnyttjas för att ge önskad effekt. Faktorer som påverkar är växternas utvecklingsskede och bildningen av allelokemikalier som är kopplat utvecklingsskedet. Även markens och mikrobernas inverkan på ämnenas effekt måste utredas bättre. Utveckling av odlingsteknik som utnyttjar allelopati förutsätter en bättre kännedom om växternas egenskaper och noggrannare observationer under växtperioden än i nuläget.

Vid samodling kan de allelopatiskt kompletterande grödorna bägge vara huvudgrödor, eller så kan en vara en bottengröda och den andra en huvudgröda. Den allelopatiska gröda som övervintrar efter att skördeväxten har bärgats kan bearbetas ned i marken före sådden på våren.

Ämnen som frigörs från skörderesterna efter den föregående växten i växtföljden kan påverka markens mikroorganismer samt följande växts groning och tillväxt. Hur länge ämnena är verksamma i jorden varierar stort, beroende på deras aggregationstillstånd och nedbrytningskänslighet. En god markstruktur underlättar transporten av ämnena i luftporer och med vatten. För ämnen i gasform kan effekten i marken avta redan efter ett par dagar. 

En lätt bearbetning fördröjer nedbrytningen av växtmaterial och allelokemikalier, vilket i sin tur kan påverka följande växt i växtföljden. En grönträda kan till exempel med fördel bearbetas ned i marken i det skede när mängden allelokemikalier enligt växtens utvecklingsskede är som störst. Allelokemikaliernas effekt kan också ökas genom att man tillför åkern växtmassa utifrån.

Effekten av allelopatin kan vara svår att urskilja från den effekt som kommer från gödsel och bekämpningsmedel. Men det finns ändå skäl att försöka dra nytta av växternas aktiva roll i sin omgivning genom att ha många arter i växtföljden.