Arrenderade åkrar och ägoreglering

Andelen arrenden har ökat sedan Sverige gick med i EU 1995 och, år 2020, var drygt 40% av Sveriges åkermark arrenderad.¹ Markerna som tillhör gårdar som läggs ned blir inte alltid till salu, utan arrenderas hellre ut, ofta av känslomässiga skäl. Förutom individer kan dödsbon, sammanslutningar eller bolag agera som arrendegivare.

Arrendeavtalen kan vara i allt från ett till tjugo år. De korta arrendeavtalen är ett problem ur markbördighetens synvinkel, eftersom avtalen inte motiverar jordbrukaren att sköta om jordhälsan på åkrarna eller att satsa på deras grundförbättring.

Kalkning och andra grundförbättringsåtgärder förblir oftare ogjorda på arrenderad mark än på ägda åkrar. Ur jordbrukarens synvinkel är det markägaren som vinner på grundförbättringsåtgärderna. Eftersom det inte finns garantier på att arrendeavtalen får en fortsättning, är odlarna rädda för att investera i åkrarna för att förbättra skördenivån och jordhälsan.

Grundförbättringsåtgärderna spelar dock en central roll i åkermarkens bördighet och produktivitet. Därför är långa arrendeavtal eftersträvansvärda. I arrendeförhandlingarna måste man framhäva kostnaderna för grundförbättringsarbetet, men också den nytta det medför för åkermarkerna och miljön. Arrendatorn och arrendegivaren kan tillsammans ställa upp mål för iståndsättningen av åkrarna. Det vore bra ifall arrendegivaren kunde beakta de förbättringsarbeten som gjorts av arrendatorn i arrendeförhållandets längd och arrendeavgiften.

Ägoreglering

Åkrarna är ofta svårskötta på grund av deras läge i förhållande till driftscentret. En fragmenterad och dålig ägostruktur och strukturomvandlingen av jordbruket gör det svårt att utveckla gårdarna och öka odlingsarealerna. På detta sätt har dålig ägostruktur en inverkan på åkrarnas bördighet och produktionens lönsamhet.

Ägoreglering är fortfarande en sällan använd metod, som kunde utnyttjas för att utveckla jordbrukens ägostruktur och markanvändning. Odlingen kunde underlättas avsevärt genom att samla de utspridda skiftena så att de blir enhetligare och kommer närmare gårdens driftscentrum. Då storleken på skiftena ökar kan man också utnyttja ny teknik mer effektivt. Det underlättar bland annat ibruktagandet av automatstyrning och precisionsjordbruk.

Ägoregleringsverksamhet förutsätter ett tätt samarbete mellan markägare, olika föreningar, lokalbefolkningen, entreprenörer och myndigheter. Detta kräver samordning och samarbete, men nyttorna av regleringen märks snabbt på gårdarna.

Den biologiska mångfalden kan lida av att mängden åkerrenar och tegdiken minskar om åkrar slås ihop. Men i samband med ägoregleringen kan man istället anlägga våtmarker eller andra skyddsområden. Regleringen kan dock präglas av en del risker för växtskyddet, såsom förekomsten av flyghavre. Att byta från de egna rena åkrarna till grannens åkrar med flyghavre är inte ett lätt beslut, och i värsta fall kan det hindra en fortsatt produktion av utsäde.

Trots dessa utmaningar kan man uppnå miljönytta till exempel i form av mindre koldioxidutsläpp. Trafiksäkerheten ökar då det förekommer färre långsamma fordon på vägarna. Miljönyttorna uppnås genom den förbättrade jordhälsan i mer välskötta åkrar. Att skiftena befinner sig närmare driftscentrum innebär också betydliga besparingar för jordbrukaren. Som bäst ger ägoregleringen långvarig nytta både för jordbrukaren och miljön.

Det finns goda skäl att utreda om ägoregleringen påverkar åkerstöden innan man fattar beslut om saken.

Referenser
1. Jordbruksverket: https://jordbruksverket.se/om-jordbruksverket/jordbruksverkets-officiella-statistik/jordbruksverkets-statistikrapporter/statistik/2021-02-26-arrendepriser-pa-jordbruksmark-2020