Allmänt om grönsaksodling på friland

Vid grönsaksodling utsätts marken ofta för stora påfrestningar. Samtidigt ger grönsaksodling gott om möjligheter att tillämpa regenerativa odlingsåtgärder, eftersom odlingen av grödan inte pågår hela växtperioden och eftersom växtföljden hur som helst kräver mellangrödor. I bärodling erbjuder en bottengröda i utrymmet mellan raderna ett fint tillfälle att binda kol och öka den biologiska mångfalden.

När man odlar på friland behöver man planera skörden med hänsyn till sin försäljning. Ska skörden säljas färsk under säsong? Eller lagras för vinterförsäljning? Eller ska den levereras till livsmedelsindustrin? Oavsett hur grödan ska säljas är kvaliteten på produkten viktig. Kvalitet uppnås genom att måna om jordhälsan, växtföljden och genom att se till att näringsämnena i marken räcker för alla grödor i växtföljden. Det är även viktigt att gödslingen och växtskyddet är ändamålsenliga för att undvika läckage av näringsämnen till grundvatten samt att odlingsåtgärderna utförs vid rätt tidpunkt.⁽¹

Odling av grönsaker och bär koncentreras med fördel till skiften med gynnsam jordart. Det är fördelaktigt om jorden är lätt att bearbeta, att den bär maskiner och att fältet i bästa fall också har en rektangulär form. Vid valet av odlingsplats behöver man även ta hänsyn till avståndet mellan gårdscentrumet och fält, avståndet till bevattningskällor samt fältets omgivningsförhållanden. Hur är sluttningen riktad? Hur mycket skuggar närliggande träd och skog? Vilken är vindens frekvens, styrka och riktning? Sådana hänsynstaganden kan begränsa gårdens odlingsareal som lämpar sig för grönsaker och bär vilket kan leda till svag växtföljd. Begränsningar i lämpliga fält för odling av grönsaker har ibland bidragit till monokulturer på en del gårdar. Produktionskostnaderna för grönsaksodling är höga, så valet av odlingsfält är avgörande för lönsamheten.

En välplanerad växtföljd förlänger den tid då marken har ett levande växttäcke, ökar mullhalten, näringsämnena och den biologiska mångfalden. I allmänhet blir det bara en liten mängd växtmassa, så kallade skörderester som blast och rötter, kvar på fältet efter odling av ettåriga frilandsgrönsaker. Detta går att undvika med hjälp av en mångsidig växtföljd som ökar mängden organiskt material i marken.

När växtföljden för grönsaksodlingen planeras bör man även ta hänsyn till sjukdoms- och skadedjursrisker. Grönsaker som odlas på friland kan drabbas av flera sjukdomar som förstör skörden antingen på fältet eller under lagringsperioden. Dessa risker går dock att minimera med hjälp av en välplanerad växtföljd.

Växtföljden är även ett sätt att hantera förekomsten av skadegörare som lever och övervintrar i marken. Det är helt avgörande att se till att samma gröda inte växer på samma skifte i växtföljden år efter år.

Förutom grönsakerna kan också vissa ogräs vara en del i uppförökningen av vissa växtföljdssjukdomar. Exempelvis kan klumprotsjuka som angriper växter inom den korsblommiga familjen, dit till exempel kålväxter av olika slag hör, förökas upp även av ogräs som Lomme och Åkersenap som också de tillhör den korsblommiga växtfamiljen.

Med hjälp av en bra jordhälsa med hög mikrobiell aktivitet omsätts organiskt material snabbare i marken vilket missgynnar skadegörare. Omsättningen går snabbare ju mer finfördelat materialet är. Efter skörd kan därför exempelvis hårda växtdelar först klippas upp med en betesputs för att sedan myllas ned. Materialet bryts då ned snabbare samtidigt som näringsämnen frigörs och kan tas upp av antingen en fånggröda eller en höstsådd gröda.

I all odling är näringsdepåerna i marken en av de viktigaste faktorerna för lönsam produktion. Näringsdepåerna kompletteras med årlig gödsling som är behovsanpassad till grödan och skiftets bördighet. För att växa behöver växter olika mängder av näringsämnen. Makronäringsämnena är kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). Sekundära makronäringsämnen är kalcium (Ca) och magnesium (Mg), som växterna behöver i mindre mängd än makronäringsämnen men i större mängd än mikronäringsämnen. Till mikronäringsämnen hör bland annat bor (B), koppar (Cu), zink (Zn) och mangan (Mn).⁽²

Grönsaksfält bearbetas förhållandevis intensivt så att marken ska bli lucker. Bearbetning minskar också förekomsten av skadegörare, till exempel kålfluga, morotsfluga och andra skadeinsekter som övervintrar i marken, och ogräs. Ibland är det motiverat med svartträda för att bekämpa besvärliga ogräs och skadegörare, men det gäller att planera trädan så att den blir så kort som möjligt. På grönsaker ställs det också stränga kvalitetskrav vad gäller form, ytfel och storlek, därför är det bra för säljbarheten om grödorna att växa i lucker jord. 

Grönsaker kan delas in i grupper utifrån odlingsteknik. Rotfrukter – inklusive potatis och sockerbeta – sås, sköts och skördas oftast maskinellt. Grönsaker, som till exempel kål, pumpa och sallat förkultiveras och planteras maskinellt eller för hand. De skördas mestadels för hand, med undantag för lök som oftast skördas maskinellt.

Vissa grödor, bland dem sallat och färska grönsaker som säljs i knippen, har kort kulturtid. Detta innebär att det finns plats och tid för fånggrödor, antingen före plantering eller efter skörd⁽³. Oftast odlas ingenting mellan grönsaksraderna. Det är dock möjligt att odla en bottengröda i utrymmet mellan raderna, eller att använda organiskt täckmaterial som till exempel lucernklipp.

Ökad biologisk mångfald har många fördelar vid frilandsodling av grönsaker. Blommande remsor och artrika dikes- och åkerrenar ger skadegörarnas naturliga fiender skydd och föda, förbättrar pollinerarnas levnadsförhållanden och missgynnar skadegörare.⁽⁴ Detta leder till att behovet av kemiskt växtskydd minskar och på sikt kanske helt upphör. Kemiskt växtskydd kan på kort sikt verka effektivt mot skadegörare, men missgynnar också nyttodjur och deras habitat. Att istället använda sig av blommande växter och samodling visar stor potential, och det behövs mer forskning om och praktiska erfarenheter av dessa tekniker.

Om man vill tillföra organiskt material på fältet i form av till exempel stallgödsel, träfibrer eller andra jordförbättringsmedel passar man på när mellangrödan odlas. När organiska gödselfabrikat och jordförbättringsmedel används ska man ta hänsyn till deras mikrobiologiska kvalitet och halten av tungmetaller, och de begränsningar som ställs i till exempel nitratförordningen och för att kvalificera för miljöersättning. Återvunna näringsämnen som kommer från kommunalt avloppsslam lämpar sig inte för grönsaks- och bärodling. Särskilda bestämmelser om användningen av dem inom jordbruket finns i förordningen om gödselfabrikat.⁽⁵

Referenser:
1. Seppänen, M., Mäkelä, P., Yli-Halla, M., Helenius, J., Kallela, M., Stoddard, F. & Teeri, T. 2016. Peltokasvien tuotanto. 3. painos. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen. 206 s.
2. Suojala-Ahlfors, T., Lumme, I., Salo, T., Uusitalo, R., Kivijärvi, P., Kallela, M., Inkeroinen, H. & Tuononen, M. 2020. Kasvinravinteet avomaanvihannesten tuotannossa: Tuloksia Resurssitehokas vihannestuotanto -hankkeesta v. 2016–2018. Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 79/2020. Helsingfors: Naturresursinstitutet. 89 s. Tillgängligt också i PDF-format:  http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-380-076-2 
3. Kivijärvi, P., Iivonen, S., Hannukkala, A. & Suojala-Ahlfors, T. 2019. Viherlannoitus- ja kerääjäkasvit avomaavihannestuotannossa. Luke Tietokortti. Helsingfors: Naturresursinstitutet. 15 s. Tillgängligt också i PDF-format: http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201703011903   
4. Jord- och skogsbruksministeriets förordning om gödselfabrikat  24/11. Ändringar: Jord- och skogsbruksministeriets förordningar 12/12, 7/13, 21/15, 5/16, 12/15 ja 12/18. https://mmm.fi/elaimet-kasvit/lannoitevalmisteet?p_p_id=com_liferay_journal_content_web_portlet_JournalContentPortlet_INSTANCE_FgMyvVx0PEMb&p_p_lifecycle=0&p_p_state=normal&p_p_mode=view&_com_liferay_journal_content_web_portlet_JournalContentPortlet_INSTANCE_FgMyvVx0PEMb_languageId=sv_SE
5. Suojala-Alfors, T. 2021. Faktagranskning i onlinekursen Grunderna i regenerativt jordbruk. 26.1.2021.