5 viktiga åtgärder i det övriga odlingslandskapet (skogs- och mellanbygd)

1. Skapa miljöer för vilda bin

Vildbin är våra viktigaste pollinerare. En stor del av dem bygger sina bon i öppen sandig mark. Men öppna slänter och bryn med solbelyst sandjord eller någon typ av mjuk jord, som erbjuder boplatser för solitära bin, är idag en bristvara och detta är en trolig anledning till att många arter av vilda bin har minskande populationer. Genom att frilägga eller lägga ut sandjord eller blanda befintlig jord med sågspån eller annat organiskt material kan du skapa boplatser åt dem. Det är då viktigt att välja en plats där det finns gott om blommor. Många biarter flyger bara som längst några hundra meter för att samla pollen till sina larver, så det får inte vara för långt mellan bo och blommor. Platsen ska vara öppen och solbelyst en stor del av dagen, väldränerad och ligga i lä. Det är även bra om det finns lite stenar som kan samla värme. Exempel på bra platser är gamla täkter, vägkanter, åkerkanter och bryn. Det bör vara öppen mark åt söder för god solinstrålning, men gärna träd och buskar åt norr för att skapa lä.

Internationellt sett är solitärbin, och då i synnerhet murarbin Osmia och tapetserarbin Megachile, en mångmiljardbransch. Med hjälp av bibatterier, information och riktade åtgärder ökar skördarna för framför allt fröodlare i alla större odlingsområden. I synnerhet är det europeiska tapetserarbiet Megachile rotundata viktig för fröodling av lusern.

Att placera ut bibatterier eller så kallade vildstekelholkar är uppskattat av vissa typer av vildbin. Dessa holkar koloniseras ofta snabbt av murarbin, tapetserarbin, solitärgetingar och andra nyttiga steklar. Bibatterier kan göras av vass, bambupinnar eller av massivt trä. Borra t.ex. massor av 10 cm djupa hål i en träbit med en varierad diameter från 3-13 mm. En regel att gå efter är att längden på röret bör vara 20 gånger så långt som diametern, för att undvika att larverna äts upp av parasiter. Det finns även färdiga plattor med utstansade kanaler som staplat på varandra blir bra kläckningshål för vissa arter. Nästan alla arter av solitärbin föredrar att ha den bakre änden av röret stängd. Istället för att göra ett stort bibatteri är det bra att göra flera små som placeras ut på olika ställen, då hittar inte parasiterna alla. Det är viktigt att holken sedan inte utsätts för fukt från marken. Lägg bibatteriet på en sten eller knyt fast längs en trädstam.

Till vänster, bamburör som bildar ett bibatteri. Till höger, bamburör i genomskärning med fyra celler av ett tapetserarbi. Tapetserarbin lindar in sina celler i blomblad och placerar varje yngelcell prydligt vartefter varandra.

Bra länkar för fördjupning:
1. SVT Play, Filmen Min trädgårds vilda bin (finns till 31 augusti 2025) – TIPS!!
2. Jordbruksverkets broschyr Bibatterier ökar biologisk mångfald
3. Jordbruksverkets broschyr Skapa boplatser åt marklevande bin
4. Jordbruksverkets broschyr Halmbalar till humlor
5. Länsstyrelsens Receptsamling för biologisk mångfald i parker och trädgårdar
6. Jordbruksverkets broschyr Solitärbin i odlingslandskapetJordbruksverkets broschyr Gynna solitärbin

2. Vårda naturbetesmarker

Naturbetesmarker är bland de mest artrika miljöerna i Sverige och världen. De har en unik mångfald av växter, insekter, fåglar, fladdermöss, lavar och svampar. I en naturbetesmark kan det finnas så mycket som 40 olika växtarter per kvadratmeter. Men idag finns mindre än 5 procent av naturbetesmarkerna kvar jämfört med mitten av 1800-talet. Igenväxning och bristande skötsel hotar många arter, men även felaktigt bete.

En naturbetesmark är en betesmark som i modern tid inte utsatts för produktionshöjande åtgärder. Det innebär bland annat att den inte har gödslats eller såtts in med vallväxter. En kultiverad betesmark har däremot utsatts för sådana åtgärder. Gammal åkermark som överförts till betesmark är också en form av kultiverad betesmark. Naturbetesmarker är ofta mycket artrika, medan kultiverade betesmarker normalt är betydligt mer artfattiga. Den strukturomvandling som skett – och fortfarande sker – inom lantbruket har lett till att naturbetesmarkerna på 100 år minskat med 90-95%. Nuförtiden betar de flesta djur på vallar eller gammal åkermark. Om du har kvar en naturbetesmark på din fastighet bör du därför vara rädd om den och fortsätta sköta den.

Utmagring är en grundförutsättning för artrikedomen i betesmarken. Det är därför en naturbetesmark är betydligt mer artrik än en kultiverad betesmark. Utmagringen uppstår till följd av att djuren återkommande betar bort grönmassa och att man inte gödslar. Visserligen återför betesdjuren en del av näringen till marken via sin avföring, men det är ändå bara en bråkdel av den näring de tar upp från marken när de betar. Många växtarter finns nästan bara i betesmarker och slåtterängar därför att de klarar avbetningen bättre än mer storvuxna eller snabbväxande arter. Är marken näringsfattig gynnas växter som kan hushålla med näringsresurserna. Dessa växter är vanligen mera småvuxna med en låg och jämn tillväxthastighet, till exempel gökärt, mandelblom, gullviva, kattfot, liten blåklocka och gulmåra. I den kortbetade vegetationen finns det dessutom gott om ljus och växterna kan därför växa tätt utan att skugga varandra.

OBS! Om du vill gynna den biologiska mångfalden i din betesmark ska du aldrig gödsla den. En enda kraftig gödsling kan påverka den biologiska mångfalden negativt i många år framöver.

Ett betestryck som är så hårt att inga skott av träd eller buskar kan komma upp är i de flesta fall negativt för den biologiska mångfalden, i alla fall på sikt. Så trots bete kan det bli uppslag av björnbär eller sly vilket kan kräva röjning för att förhindra att betesmarken växer igen. Det händer också att djuren ratar vissa växter eller att de inte hinner beta av all växtlighet. Detta kan leda till en skadlig förnaansamling som inte bara missgynnar den biologisk mångfalden utan också försämrar betesvärdet. Då kan det krävas kompletterande slåtter eller bränning.

Att sköta ett naturbete så att det får en hög biologisk mångfald är en konstart, så läs på ordentligt innan du kör igång. I många fall är till exempel inte val av djurslag det mest avgörande utan snarare vilken fållstorlek, vilket betestryck du har och vilken tid du väljer för betespåsläpp och fråntag.

Bra länkar för fördjupning:
1. Jordbruksverkets broschyr Naturbetesmarker
2. Naturbetesmarker WWF

Ta hand om ängarna

Ängsmarker tillhör de mest artrika miljöerna vi har i Sverige. Utöver olika kärlväxter finns här ofta svampar, fjärilar, vildbin, med mera. I en riktigt fin äng kan man hitta närmare 50 olika arter av kärlväxter inom en enda kvadratmeter. Hemligheten bakom artrikedomen ligger i den kontinuerliga hävden som ger en öppen, ljus och utmagrad mark. Det är alltså rakt motsatt metod mot att påföra näring och bygga matjord!

Utmagringen är en grundförutsättning för artrikedom. Utmagringen uppstår till följd av att man återkommande tar bort grönmassa och att man inte gödslar. Under kväve- och fosforrika förhållanden gynnas de växter som snabbt kan skjuta i höjden och effektivt konkurrera om ljuset. Ett fåtal arter, till exempel gräset hundäxing, brännässla, hundkäx och älggräs tränger ut de mer konkurrenssvaga. Är marken näringsfattig gynnas istället växter som kan hushålla med näringsresurserna. Dessa växter är vanligen mera småvuxna med en låg och jämn tillväxthastighet. Ärtväxter som rödklöver, gökärt och getväppling är särskilt väl anpassade till kvävefattig mark eftersom de kan utnyttja luftburet kväve genom symbios med speciella rotbakterier. Ärtväxter ökar näringshalten i marken genom sin kvävefixering och därför bör det inte finnas mer än 10% baljväxter.

Om du har en äng på dina ägor – sköt om den så att den får behålla sin artrikedom och sina egenskaper. Om du vill anlägga en äng finns beskrivningar på tillvägagångssätt mer grundligt i länkarna i slutet av det här avsnittet.

I en äng kapas vegetationen ungefär vid samma snitthöjd – vid den årliga slåttern som sker på sensommaren – vilket gör att storvuxna och vanligtvis konkurrenskraftiga arter inte får möjlighet att ta över. Istället gynnas arter som har en stor del av bladmassan under snitthöjden. Slåtterfibbla och klasefibbla, vilka har bladrosetter som trycker nära marken, är sådana arter. Andra arter som gynnas av slåtter är de lågväxande och krypande som vildlin eller växter som skjuter nya skott efter slåttern, till exempel rödklint och ängsvädd. Vissa arter är beroende av att blomma och sätta frö före slåttern, vilket ängens ostörda försommarperiod gör möjligt. Ett exempel på sådana ettåriga arter är höskallra.

Höskallra är en så kallad halvparasit, som fäster sig vid grässorters rötter och tar energi så att plantorna omkring dem tappar kraft. Bild från SLU Artdatabanken.

Den stora skillnaden mellan en naturbetesmark och en ängsmark är att ängsväxterna kan blomma ostört och fröa av sig vilket inte bara gynnar växterna utan också alla insekter som livnär sig på pollen och nektar. Slåttern skapar vanligtvis också mer jämna konkurrensförhållanden mellan växter än bete vilket brukar leda till större mångfald. Det innebär dock inte per automatik att ängsmarker alltid är mer artrika än betesmarker, utan artrikedomen beror på en mängd olika faktorer, bland annat jordart.

Bra länkar för fördjupning:
1. Jordbruksverkets broschyr Ängar
2. Länsstyrelsens broschyr Slåtterängen – Så här gör du för att återskapa vår artrikaste miljö
3. Länsstyrelsens broschyr Ängsvall – Åkern kan bli en blomsteräng!

4. Gynna gamla träd

Träd är ryggraden för den biologiska mångfalden. Särskilt viktiga är gamla och grova träd, och allra helst lövträd. I gamla träd finns många olika livsmiljöer som gör att flera växter, småkryp, fåglar och fladdermöss trivs. Det finns djupa sprickor i barken där vissa mossor och lavar gillar att växa längst in, andra föredrar det soligare och torrare läget längst ut. I trädets krona finns torra kvistar som till exempel lindfläckbocken gillar att lägga ägg i. Det soliga och varma läget gör att småkrypens larver utvecklas fortare. På stammen kan det finnas skador där det läcker ut sav. Saven är söt och näringsrik och många insekter kommer gärna dit på natten och suger i sig av den. Och trädens blommor kan vara räddningen för vårens yrvakna insekter, till exempel en sälg i ett solbelyst läge.

En viktig miljö för många småkryp är hål i stammar och grenar. Många lever i den snusliknande, så kallade mulmen, som finns i håligheterna. Mulm består av nedbruten ved och rester av löv, kvistar och olika djur. Där gnager läderbaggens larver på insidan av stammen, medan mulmknäpparens larver lever som rovdjur inne i hålet. Fåglar och fladdermöss använder hålen som boplatser där de kan finna skydd mot rovdjur, väder och vind.

Gamla träd är som ett litet miniuniversum med en mångfald av olika miljöer på en liten yta. Bild Helena Edman och Ulrika Mogren

Det bästa är att sköta alla träd så att de får chansen att bli så gamla som möjligt. Vårda gamla träd genom att till exempel ta bort andra växter som tar över och stjäl vatten från dem. Tänk på att trädets rotsystem sträcker sig långt utanför trädkronan, ungefär femton gånger stammens diameter. För att inte skada rötterna ska du undvika att gräva, köra med fordon, lägga upp massor, ställa upp bodar eller arbetsmaskiner där. Bensin, diesel, bekämpningsmedel eller lösningsmedel ska inte heller hanteras där. Om trädet bedöms vara en risk, tänk på att det finns alternativ till att ta ner trädet. Du kan låta en arborist beskära, eller stötta upp kronan. Eller så kan du helt enkelt låta ta bort alla grenarna och göra en högstubbe. Det går också att ändra området runt trädet för att minska risken att någon kommer till skada. Led om stigen, hägna in trädet, flytta på bänken eller parkeringsplatsen.

Tänk på att alla alléer är skyddade av det generella biotopskyddet. Kontakta Länsstyrelsen så får du veta mer vad som gäller.

Bra länkar för fördjupning:
1. Jordbruksverkets broschyr Träd i odlingslandskapet
2. Länsstyrelsens Receptsamling för biologisk mångfald i parker och trädgårdar
3. Natursidans Buskar och träd som gynnar biologisk mångfald

5. Gynna bryn

Brynmiljöer är biologiskt rika områden som sträcker sig successivt från ett öppet landskap in i ett mer slutet skogslandskap. Här råder normalt ett varmt klimat och hög produktion, vilket även ger hög individrikedom. Många rovdjur nyttjar de rika brynen som jaktmarker. Brynen har dessutom ofta
en vinddämpande effekt och här finns blommande örter, varma trädstammar och bärrika buskar samt nötter och andra näringsrika frön.

I övergångszonen kan vi hitta arter som främst har sin livsmiljö i det halvslutna landskapet, men också arter som finns i skogen eller i det öppna landskapet. Det är bland annat detta som gör brynmiljöerna så artrika. Övergångszonerna karaktäriseras dock i dag oftast av skarpa övergångar mellan skogsmark och jordbruksmark. Det är för att markanvändningen har ändrats och specialiserats senaste seklet, vilket också har inneburit en tydligare uppdelning av jord- respektive skogsbruk. Det innebär till exempel att skogsbete har blivit alltmer sällsynt. Istället bedrivs skogsbruk ofta i princip hela vägen ut till jordbruksmarken. Många övergångszoner ligger också i gränsen mellan två fastigheter som ägs av olika personer.

Bryn är en skötselkrävande miljö som växer igen och förlorar sin varierade och halvslutna struktur om den lämnas för fri utveckling. I områden med mycket klövvilt kan viltet bidra till att skapa variation genom bete i brynet. De finaste och bäst bevarade brynen är de som betas och finns i övergången mellan öppen betesmark och skog. I dessa bryn är det också lättast att bibehålla värdena eftersom betet hindrar igenväxning och behovet av röjning minskar, även om det inte försvinner.

Bra länkar för fördjupning:
1. Jordbruksverkets broschyr Gynna brynen och få nyttor tillbaka
2 Länsstyrelsens broschyr Bryn och gläntor – viktiga för vilda pollinatörer
3. Skogsstyrelsens broschyr Brynmiljöer i anslutning till öppen jordbruksmark
4. Jordbruksverkets broschyr Övergångszoner mellan skogs och jordbruksmark