Basfakta om organogena jordar

Mark definieras som organogen jord, mulljord, när halten av organisk substans i matjordslagret är minst 40 procent. Organogen jord omfattar en enorm mängd mycket varierande odlingsmarker och ett sätt att gruppera dem är en uppdelning i jordar med tunt torvlager (under 60 cm) och jordar med tjockt torvlager (över 60 cm). I Sverige är ca 15% av landarealen torvmark, det vill säga områden med ett mer än 30 cm tjockt lager organogena jordarter (Berglund, 2008). Ju tjockare torvlager, desto större mängder kol har jorden lagrat. Tjockleken på torvlagret kan man inte bedöma genom att bara granska åkerns yta. För att ta reda på hur djupt lagret är, behöver man granska marken under åkerytan, till exempel genom att gräva eller borra i marken.

Under torra växtperioder har mulljordar visat sig vara en betydande bärande kraft för produktionen tack vare deras
överlägsna vattenhållningsförmåga. Å andra sidan förorsakar den här egenskapen kombinerat med svag vattenledningsförmåga ofta utmaningar för mulljordars vattenhushållning och för reglering av vattenytan på täckdikade jordar. Om ytan på en mulljord torkar upp för mycket börjar den avstöta vatten vilket gör att regnvatten inte kan absorberas ordentligt i marken. Ifall mulljorden däremot blir alltför våt sker upptorkningen mycket långsamt.

Mulljordarnas fysikaliska egenskaper förändras så småningom under odlingsåren. När man börjar utnyttja en mulljord sjunker marken ihop mycket kraftigt. Odlingsåtgärder, såsom dikning, kalkning och bearbetning ökar jordens mikrobiella verksamhet vilket gör att nedbrytningen av organogen substans ökar i hastighet. Ju mera finfördelad mulljorden blir, desto mindre blir porerna i marken. Mindre porer betyder återigen att vattenledningsförmågan minskar och vattenhållningsförmågan ökar. Därför är det också i jordbrukarens intresse att med hjälp av odlingsåtgärder göra nedbrytningen av organogen substans i dessa marker långsammare.