Kolinlagrande betesdrift: holistiskt planerat bete

Man kan använda betande djur för att binda kol i marken. Den svenska termen rotationsbete motsvarar till viss del den engelska termen rotational grazing; i korthet innebär dessa termer att man flyttar djuren efter ett visst schema, men utan att ta specifik hänsyn till växternas återhämtning. Forskning har dock visat att man uppnår den mest effektiva kolinlagringen och den högsta produktionen genom att tillämpa adaptiva roterande betessystem som innebär korta avbetningsfaser, kombinerat med tillräckligt lång återhämtning för de växter man vill främja. På engelska har detta betessystem flera olika benämningar: adaptive multipaddock grazing (AMP), holistic planned grazing (HPG), eller management intensive grazing (MIG). Språkbruket är inte helt etablerat ännu och det finns skillnader i terminologin mellan olika länder. Mer om holistiskt planerat bete finns att läsa delkurs 9, avsnitt “Holistiskt planerat bete”.

Bekanta dig med Aarne Schildts erfarenheter av kolinlagring och betesdrift på videon från Bosgård (1:06).

Vid bete förs kol till marken i form av växtrester, rotexudat (näringsrik rotutsöndring) och kreatursgödsel. Största delen bryts ner relativt snabbt, men en del blir kvar och höjer markens mullhalt. På betesmarker beror mängden kolinlagring på växternas rotsystem, rotsystemets förnyelse och den mängd vallskörd som trampas ner i marken.

Växternas rotexudat är lösliga växtrester som växterna utsöndrar mest av då marken har en rik mikrobflora/fauna. Rotexudaten är 2-13 gånger mer effektiva än tillförsel av stallgödsel för bildandet av både stabilt och kortvarigt kol i marken. Därför är det viktigt att ha bevuxen mark där fotofyntesen är aktiv så länge som möjligt, samt att det finns ett aktivt mikroliv i jorden.² Betande djur lämnar också sin avföring på betet vilket också bidrar till kolinlagring. Betesväxterna har anpassat sig på flera sätt till avbetningen, men deras återhämtning tar tid. Då man vill binda kol i marken väljer man betesmetoder med låg avbetningsintensitet, där endast cirka hälften av växternas blad avlägsnas. Detta eftersom forskning visar att rotsystemet inte tar skada av en sådan avbetning och att tillväxten därmed inte försämras som den skulle gjort om man låter djuren beta ner växtmaterialet ännu mer.

Överbetning kan betyda flera saker, men ofta används begreppet för att beskriva en sådan situation, där djurmängden överskrider betets produktionsförmåga och de smakligaste växterna helt betas av. På engelska kallas detta för overstocking. Begreppet overgrazing innebär överbetning där växten förlorar sina blad innan den har hunnit återhämta sig. Låga djurtätheter kan leda till sådan överbetning (overgrazing) om djuren vistas för länge på samma bete eller betets återhämtningsfas blir alltför kort.

Det lönar sig att hålla några huvudprinciper i huvudet när man planerar ett betessystem, som binder så mycket kol som möjligt: När växterna har tillräckligt stor bladmassa fortsätter betet att fotosyntetisera. Växternas rotsystem ska också ges goda förutsättningar att växa och stallgödseln bör spridas jämnt över skiftet. Marken ska förbli lagom sval och fuktig.

Dessa principer är till god hjälp vid praktisk planering av betesrotationen:

• Korta avbetningsfaser. Håll avbetningsfaserna korta, 1–5 dagar. Man kan tillämpa stripbetning eller dela upp betet med hjälp av lätta stängsel. Betesrotationen ska vara långsammare när tillväxten är långsammare, så att växterna hinner återhämta sig innan ny avbetning.

• Tillräckligt långa återhämtningsfaser. Tillräckligt långa pauser mellan avbetningsfaserna försäkrar växternas återhämtning. Långsammare tillväxt kräver längre återhämtning, varför betesrotationen måste anpassas till rådande förhållanden. Återhämtningsfaserna ska dock inte bli alltför långa med tanke på växternas tillväxt och skuggning.

• Förnyelse av växterna och skydd för marken. Då man inte avlägsnar en alltför stor andel av växtligheten, har växterna tillräckligt mycket blad för ny tillväxt. På det sättet hålls också marken täckt. Den växtlighet som trampas ner bevarar markfukten och matar markens organismer.

• Lämplig djurtäthet. Djurens mängd och avbetningsrytmen ska alltid anpassas till den tillgängliga vallarealen och växternas tillväxt.

Holistiskt planerat bete fungerar för alla djurslag och produktionsinriktningar. För mjölkproduktion kan det vara knepigare att få ihop det rent praktiskt med tanke på att avståndet mellan fält och mjölkningsanläggningen måste vara lämpligt. En dansk undersökning med praktiska inslag av holistiskt bete ger en fingervisning att metoden kanske är mindre lämplig för högavkastande mjölkkor.

Läs mer om planerat bete i delkurs 9 och avsnittet “Holistisk betesplanering”. Och på föreningen Regenerativt Sveriges hemsida finns en läsvärd artikel om holistisk betesplanering.

Se video på adaptivt bete (AMP) på Qvidja gård (00:45).

En vetenskaplig studie har undersökt hur kolinlagring påverkas av överbetning, planerat bete och underbetning. De har funnit att både under- och överbetning minskar bildandet av mineralassocierat organiskt material (MAOM) och ackumulering och långtidslagring av kol i mark. Mellan dessa ytterligheter finns ett optimum som fungerar tvärtom – dör bildandet av MAOM och lagringen i marken ökar. Betestryck definierat som antal djur per ytenhet förklarar inte varför detta sker. Istället måste betestrycket differentieras i termer av frekvens, tidpunkt, varaktighet och intensitet, som alla har sin unika inverkan på markens kolcykel. Planerat bete (AMP/HPG) är en förutsättning för att nå det optimala läget för kolinlagring, jordhälsa och bildning av MAOM på grund av faktorernas dynamiska natur. Detta är nödvändigt för att stimulera de samverkande faktorerna ovanför marken som positivt påverkar markens kol under marken.³

En väl genomförd betesdrift är ett av de effektivaste sätten att binda kol till marken, men den kan också ha andra nyttor. Genom betesdrift kan man förmånligt producera foder av hög kvalitet förutsatt att skördenivån är tillräckligt hög, produktionskostnaderna tillräckligt låga eller tillgången på betesmarken är stor. Betesmarker kan också vara livsmiljöer med mycket stor mångfald och stora landskapsvärden. Alla nyttor kan inte uppnås med ett betessystem, så jordbrukaren måste bedöma vilket syftet betesdriften har. På gården kan det också finnas olika slags åkrar, skogskanter eller ängar, där olika betessystem fungerar bäst. Betesdriften ska alltså planeras utgående från gårdens kontext, men också utgående från varje enskilt betesskifte.

Referenser:
1. Mattila, T. & Saarinen, P. 2020. Betesguide. Betesbruk med maximal kolinlagring – hitta dina skiftens kolinlagringspotential. Carbon Action / BSAG. Tillgänglig i PDF-format: https://carbonaction.org/wp-content/uploads/2021/03/BSAG_Betesguide_web.pdf
2. Sokol, N.W., Kuebbing, S.E., Karlsen-Ayala, E. and Bradford, M.A. (2019), Evidence for the primacy of living root inputs, not root or shoot litter, in forming soil organic carbon. New Phytol, 221: 233-246. https://doi.org/10.1111/nph.15361
3. Stanley, P. L., Wilson, C., Patterson, E., Machmuller, M. B., & Cotrufo, M. F. (2024). Ruminating on soil carbon: Applying current understanding to inform grazing management. Global Change Biology, 30, e17223. https://doi.org/10.1111/gcb.17223