Du måste registrera dig och logga in för att kunna göra ett quiz, genomföra hela kursen samt för att kunna få ett diplom.
6 nyttiga åtgärder i det åkerdominerade landskapet (slättbygd)
1. Slå av väg- och dikeskanter efter blomning
I vägkanter är det inte ovanligt med arter som också trivs i ängs- och betesmarker och som mår bra av att marken hävdas. Till exempel väddklint, rödklint, käringtand, prästkrage och gulmåra. För att gynna blomning och biologisk mångfald ska du sikta på att slå av vägkanten i augusti, när blommorna hunnit bilda frön.
Bäst effekt får du när du slår av och för bort materialet efter att det fått fröa av sig, istället för att lämna kvar grönmassan som ju bidrar till en gödningseffekt. På sikt kan dikesrenen börja likna en äng, vilket är den i särklass mest artrika miljö vi har (läs mer om ängar här nedanför). Här kan du med andra ord göra stor skillnad, på ytor som ändå inte påverkar jordbruksdriften. Men var varsam: vägar kan också vara spridningskorridorer för invasiva arter. Om det till exempel växer blomsterlupiner eller kanadensiskt gullris i vägkanten – invasiva arter som begränsar den biologiska mångfalden – bör du slå av dessa upprepade gånger tidigt på sommaren och alltid innan de hunnit blomma klart. Tidpunkt och hur ofta du slår vägkanten har alltså en stor inverkan på vilka arter som gynnas respektive missgynnas.
Bra länkar för fördjupning:
1. Natursidans guide för blomrika vägkanter.
2. Jordbruksverkets broschyr Gynna mångfalden i åkerlandskapetVegetation och flora i vägkanter (CBM och Trafikverket).
2. Odla blomremsor
En kantzon med ett- eller fleråriga blomremsor i åkern är både vackert och ger mycket pollen och nektar åt insekter under en stor del av sommaren. Mer blommor i kantzonen resulterar oftast även i ett rikare fågelliv, eftersom många fågelarter livnär sig av insekter. Kantzoner av olika slag är en relativt ostörd, och därmed viktig, miljö i det ofta intensivt brukade slättlandskapet. Ettåriga blomremsor kan till exempel generellt innehålla honungsört, bovete, solrosor, doftklöver, blodklöver, luddvicker och perserklöver – men tänk på att anpassa artsamansättningen efter lokala förutsättningar och preferenser. Etablera dem som andra vårgrödor på en lucker och ogräsfri såbädd. Om du odlar blomremsor i närheten av insektspollinerade grödor så är det dock klokt att putsa blomremsorna när huvudgrödan börjar blomma för att undvika att pollinatörerna hellre besöker blomremsan än grödan.
Fleråriga blomremsor har flera fördelar jämfört med ettåriga. En ekonomisk aspekt är att ju längre de finns kvar på samma plats, desto fler år kan du slå ut kostnaden för jordbearbetning, etablering och utsäde på. En biologisk aspekt är att en flerårig blomremsa med åren blir allt mer lik den ”vilda naturen” i takt med att vilda arter som rölleka och vickrar vandrar in. Dessutom är det många nyttodjur, inklusive spindlar och jordlöpare, som liksom humlor övervintrar i marken och som gynnas av att marken inte bearbetas årligen.
Fleråriga blomremsor har en viktig funktion att fylla som möjliga övervintringsplatser. Undvik gärna inblandning av gräsarter i utsädet, gräset blir lätt dominant och konkurrerar med örterna. För att den fleråriga blomremsan ska behålla sina kvaliteter så länge som möjligt, är en årlig avslagning i augusti att rekommendera. Avslagning stimulerar blomning och hämmar ogräs. Det ger även en fördel till ljuskrävande växter. Även här ska det avslagna materialet föras bort så att det inte göder marken. Ju magrare mark, desto fler olika arter trivs där.
Tänk på att:
Ta gärna med lokala arter när du väljer arter till din blomremsa – på så vis gynnar du även de insekter som är specialister. Ta inte med mer än 10% baljväxter, såsom klöver och vicker, annars kan det bli för näringsrikt för vilda blommor.
Det är inte alltid man kan se alla nyttiga organismer direkt. Larver av blomflugor och guldögon-sländor äter till exempel bladlöss. Parasitsteklar är viktiga naturliga fiender till bland annat rapsbaggar, kålmalar och klöverspetsvivlar. Vuxna blomflugor, parasitsteklar och skalbaggar lever likt pollinerande insekter av pollen och nektar. Jämfört med bin och humlor har de en mycket kort sugsnabel och kommer därför inte åt nektarn i baljväxternas förhållandevis långa kronrör. Flockblommiga växter som kummin och korgblommiga växter som cikoria, veronia och spergel bör därför också finnas i örtblandningen för att gynna naturliga fiender till bladlöss och rapsbaggar.
Bra länkar för fördjupning:
1. Jordbruksverkets artikel Öka den biologiska mångfalden med blommor i odlingen
2 Jordbruksverkets broschyr Gynna mångfalden i åkerlandskapet
3. Jordbruksverkets broschyr Gynna mångfalden på kantzoner
3. Vårda småbiotoper
På många gårdar finns det redan större områden som är viktiga för den biologiska mångfalden. Exempel på sådana viktiga kärnområden är naturbetesmarker, frukt- och bärodlingar med blomrika grässtrimmor mellan raderna, bryn, våtmarker, sjöstränder, parker och trädgårdar. Dessa områden brukar kallas för värdekärnor, varifrån arter kan sprida sig ut i restaurerade småbiotoper.
Småbiotoper som stenmurar, stenrösen, lövhögar, åkerholmar, dikeskanter, vägrenar och märgelgravar ger föda och skydd för många organismgrupper och är mycket viktiga för variation och biologisk mångfald i åkerlandskapet. Småbiotoperna binder även samman olika miljöer i odlingslandskapet. På så vis fyller de en viktig ekologisk funktion som spridningsvägar och reträttplatser för många växter och djur. Fältvilt, till exempel rapphöna, fasan och fälthare, behöver dessa biotoper för att kunna söka såväl föda som skydd, liksom att kunna förflytta sig säkert. Humlor navigerar efter ledlinjer i form av diken, murar och biotopgränser. Linjerna hjälper dem att hitta och minnas var fröodlingar av blomväxter och vilda växter finns i landskapet.
För att småbiotoperna ska behålla sin kvalitet behöver de dock hävdas för att motverka igenväxning och växtnäringsanrikning. Stenmurar och rösen behöver vara solbelysta för att erbjuda sköna platser för till exempel fjärilar och ödlor, och här växer även många ljuskrävande lavar. Åkerholmar, dikeskanter och vägrenar behöver slås av varje sensommar.
En kärleksförklaring till rapphönan
Rapphönan trivs i större sammanhängande jordbruksområden, vanligen slättbygder. Den föredrar områden där spannmålsfält, vallar, trädor och betesmarker förekommer om vartannat. Boet placeras i tät skyddande vegetation i de odlade grödorna, eller utefter väg- och dikeskanter, under häckar eller snår om sådana finns. Äggläggningen sker i slutet av maj och juni och ungarna blir flygfärdiga vid månadsskiftet juli–augusti. För att tillgodose sitt proteinbehov under tillväxtperioden lever kycklingarna uteslutande av insekter under de första 3–8 veckorna, och till favoriterna hör trampörtsbladbaggar, stinkflyn och bladstekellarver. Därefter sker en successiv övergång till vegetabilisk diet, bestående av gröna växtdelar och frön. Rapphönan är stationär och förflyttar sig sällan längre sträckor än 2-3 km.
Rapphönornas livsmiljöer kan enkelt förbättras genom till exempel att lämna obesprutade remsor i åkerrenarna, att anlägga mångfaldsåkrar och vårda småbiotoper som häckar, odlingsrösen och åkerholmar. Du kan läsa mer om detta i Jordbruksverkets broschyr om rapphönan.
Bra länkar för fördjupning:
1. Jordbruksverkets broschyr Gynna mångfalden i åkerlandskapet
2.Jordbruksverkets broschyr Åkrar, småbiotoper och gårdsmiljöer
4. Plantera och spara buskar och träd
Träd och buskar ger mat, boplatser och livsviktigt skydd för djuren i odlingslandskapet.
En häck med buskar och träd skapar lä och ger ett varmare mikroklimat som gynnar många insekter, fladdermöss och fåglar, och det blir också en attraktiv transportled för många arter. En häck bromsar också jord som kan följa med vindar när det blåser, så kallad vinderosion. Den bästa kombinationen är häckar med en variation i täthet och höjd bestående av olika sorters träd och buskar. Arter som blommar och ger frukt eller bär, till exempel fläder, slån, aronia, hagtorn, benved, havtorn, try, olvon, rönn, kaprifol, vinbär, hassel och aplar, är uppskattade av fåglar och däggdjur. För att få läeffekt och insynsskydd under längre tid på året kan du välja antingen barrväxter eller arter som har lövsprickning tidigt och behåller löven långt in på hösten.
När det gäller placeringen av en häck är det några saker du bör tänka på. Om du placerar en häck tvärs mot den vanligaste vindriktningen ger den mest lä. Ligger häcken i nord-sydlig riktning kommer den att orsaka minst skugga och om du lägger den med brukningsriktningen på fältet så orsakar den minst merarbete vid jordbearbetning och skörd. En häck kan du också använda för att minska ytavrinningen genom att den placeras tvärs emot markens lutning.
Spara även enstaka buskar och träd i dikes- och fältkanter när du underhåller diken eller röjer fältkanter. Viktigast är att friställa och spara äldre, grova, ljusexponerade träd som gärna har håligheter. Här trivs hålbyggande fåglar och fladdermöss. Den grova barken och de solbelysta stammarna är viktiga livsförutsättningar för många hotade och sällsynta lavar, mossor, svampar och insekter. Även hamlade, döende och döda träd är viktiga för bland annat insekter och svampar. Läs mer om träd här nedan (i länk nummer 4).
OBS! Skapa inte en faunafälla!
Många småkryp lägger sina ägg i ved som nyligen har dött. Vid en avverkning kan det fällda virket bli en lockande barnkammare. Men det finns en risk att den nydöda veden blir en dödlig fälla för ägg och larver, om virket bearbetas eller eldas innan insekterna har utvecklats. Avverka därför utanför äggläggningsperioden. Starta avverkningen tidigast 1 augusti och elda eller bearbeta virket före 30 april, då minskar sannolikheten att sällsynta småkryp lägger ägg i veden.
Bra länkar för fördjupning:
1. Jordbruksverkets broschyr Buskar och träd behövs på slätten
2. Natursidans Buskar och träd som gynnar biologisk mångfald
3. Länsstyrelsens Receptsamling för biologisk mångfald i parker och trädgårdar
4. Jordbruksverkets broschyr Träd i odlingslandskapet
5. Anlägg en skalbaggsås
En skalbaggsås har flera funktioner. Den gynnar insekter som äter skadedjur och bidrar därför till ett minskat behov av att använda växtskyddsmedel i grödorna. Skalbaggsåsen ger också skydd och boplatser för rapphöns, harar och annat fältvilt. Om den även är insådd med blommande växter (så att den liknar en blomremsa), ger den dessutom pollen och nektar åt pollinatörer.
Skalbaggsås är ett svenskt begrepp för det engelska ”Beetle bank” och betecknar en upphöjd jordvall som anlagts för att öka mängden naturliga fiender i fältet. På sätt och vis är skalbaggsåsen inget annat än en extra fältkant mitt i fältet. Du anlägger skalbaggsåsen så att möjligheterna att bruka skiftet rationellt inte påverkas, gärna på delar av fältet som annars är svårbrukade, till exempel längs brunnar eller kraftledningsstolpar. Att skalbaggsåsen är upphöjd innebär att mikroklimatet blir lite mildare och torrare och därmed gynnsammare för övervintrande jordlöpare, spindlar, parasitsteklar, kortvingar och andra naturliga fiender till skadeinsekter samt för många jordlevande humlor. Skalbaggsåsen kan bli ännu bättre om man placerar ut övervintringsställen som halmbalar, stenhögar och högar av ris eller blad.
Det är känt att ju mindre du bearbetar marken inför sådd desto fler naturliga fiender överlever. De naturliga fienderna övervintrar i fältkanterna. Ju större fält desto längre väg för jordlöpare och spindlar att vandra för att hinna fram till alla bladlöss och andra skadegörare, som flyger in i grödan. Om du anlägger skalbaggsåsar mitt i stora fält skapar du konstgjorda fältkanter där jordlöpare, parasitsteklar och spindlar kan övervintra. När våren kommer vandrar och flyger de ut i fältet på jakt efter föda i form av bladlöss, vetemyggor och rapsbaggar.
Så tuvbildande gräs som timotej och hundäxing i kombination med örter som lusern, rödklöver och vitklöver. Lusern, rödklöver och vitklöver är exempel på kvävefixerande baljväxter vilket kan göra att åsarna blir spridningsställen för kväveälskande ogräs som exempelvis kvickrot och baldersbrå. Därför rekommenderas max 10% baljväxter i utsädet. Ett förslag på fröblandning som räcker till 1 hektar kan vara 5 kg timotej, 5 kg hundäxing, 1 kg av valfri baljväxt som rödklöver, blålusern eller vitklöver, 1 kg cikoria och 5 kg honungsört. Putsa åsen med en betesputs en till två gånger första året för att minska förekomsten av rotogräs. Följande år bör du lämna skalbaggsåsen oputsad för att tillåta en naturlig utveckling av floran.
Bra länkar för fördjupning:
1. Jordbruksverkets broschyr Så anlägger du en skalbaggsås
2. Jordbruksverkets broschyr Gynna mångfalden i åkerlandskapet
6. Anlägg en våtmark
Våtmarker är livsmiljöer för en stor mängd fåglar, groddjur, däggdjur, insekter och växter. Många grodor, salamandrar, sländor, iglar och musslor trivs i småvatten. Om vattnet blir solbelyst och varmt kan fler småkryp leva här. De kan sedan bli en välkommen munsbit för en rad större djur som besöker eller lever på platsen. Vattenväxter renar vattnet och ger skydd och mat åt många av de små djur som lever här. Om det finns fisk och kräftor i vattnet är de snabba med att hitta och äta upp nästan allt som rör sig i vattnet. I ett småvatten utan fisk och kräftor finns det oftast fler dykarbaggar, iglar och groddjur. Även landlevande fåglar, småkryp och små däggdjur trivs nära vatten om den intilliggande marken är rätt utformad. De trivs när det finns partier med kortare gräs, stenar, buskar och kanske till och med lite död ved.
Våtmarker fungerar också som naturliga reningsverk och minskar transporten av näringsämnen från åkermark genom sedimentation samt upptag och omvandling av mikroorganismer och växter.
Om du vill anlägga en våtmark finns några saker att tänka på. Helst ska landskapets vattensamlingar vara hopbundna på något sätt, men det räcker om det finns grönområden som binder dem samman. Redan när du planerar din våtmark är det bra att tänka på att göra det enkelt för underhåll. Det är bra om du kan tömma våtmarken eller åtminstone sänka vattennivån för att göra skötselåtgärder.
Placera dammen så att den inte skuggas under större delen av dagen. Men låt gärna buskar och växter finnas intill vattnet på syd- och västsidan för att minska algbildningen. Fyll botten med sand, grus och sten i olika storlekar. Gärna stenblock om du kan. Lägg gärna i större grenar och kanske en bit av en stam. Plantera gärna växter i vattnet. Exempel på bra växter är näckros, gäddnate, andmat, vattenmöja, vass, starr och bred- och smalkaveldun. Plantera INTE in fisk eller kräftor. Kantzonen, det vill säga marken mellan vattnet och den övriga marken, är viktig att sköta. Delar av kantzonen får gärna ha kort gräs, det gynnar både groddjur och fåglar. Håll den fri från skuggande träd och höga buskar längs den södra stranden. Placera gärna sten- och rishögar nära strandkanten. Du kan få stöd för att anlägga eller restaurera våtmarker och dammar för biologisk mångfald eller förbättrad vattenkvalitet, en så kallad miljöinvestering. Från och med 2023 går det även att få investeringsstöd för att anlägga en bevattningsdamm. Har du frågor eller funderingar kan du alltid kontakta Länsstyrelsen.
Bra länkar för fördjupning:
1. Miljöinvestering via Jordbruksverket: Miljöinvestering för att anlägga och restaurera våtmarker och dammar
2. Greppa näringens broschyr Från idé till våtmark
3. Jordbruksverkets broschyr Mångfald i våtmark