Miljöpåverkan av organogen jord

De årliga utsläppen av växthusgaser från de odlade mulljordarna i Sverige uppskattas till ca 3 miljoner ton CO₂-ekv. Man kan jämföra det med Sveriges totala utsläpp från hela jordbrukssektorn på 7 miljoner ton CO₂-ekv.¹ Att återväta mulljordar och därigenom minska utsläppen är en kostnadseffektiv klimatåtgärd som har stor effekt på kort tid. Det ses som en prioriterad åtgärd inom EU då det förutom minskade utsläpp och ökad kolinlagring dessutom bidrar till ökad vattenhållande förmåga i landskapet vilket minskar risken för översvämningar, och ger ökad vattenkvalitet samt ökad biologisk mångfald.² Det nya LIFE-programmet från EU har som mål att återväta samtliga organogena jordar i Europa.

Medan vi för mineraljordarnas del fokuserar diskussionen om kolinlagring i mark på hur kollagret kan ökas, är frågeställningen för mulljordarnas del annorlunda: mulljordarna innehåller tillräckligt med kol, och utmaningen ligger istället i att hindra det från att försvinna upp i atmosfären. Torvlagrets tjocklek har en inverkan på växthusgasutsläppen, och mest prioriterade för återvätning är de marker som har ett tjockt lager torv.

Våtmarker kan ta emot och hålla stora mängder vatten vid skyfall, och därmed bidra till att minska risken för översvämningar i hela avrinningsområdet. Skyfall och större nederbördsmängder är något som vi får räkna med blir allt vanligare i ett förändrat klimat, och kan få stora ekonomiska konsekvenser och leda till erosion av jordbruksmark. Därmed blir återställande av mulljordar till våtmarker ett viktigt verktyg för att förhindra naturkatastrofer till följd av översvämningar.

Ett alternativ till återvätning är paludikultur, eller våtmarksodling. Det är en spännande utveckling som fortfarande är i sin linda. I Finland och Europa pågår flera försök, och än fler behövs. Längre ner beskriver vi några av de pågående försöken.

Våtmarksodling, eller paludikultur, är ett sätt att behålla produktionen på organogena jordar.

Belastning på vattendrag

Mulljordar kan läcka kväve, fosfor och andra näringsämnen till vattendrag. Omfattningen av kvävebelastningen på vattendrag som mulljordar förorsakar beror på ett flertal olika faktorer, till exempel torvlagrets tjocklek, markanvändning, gödsling, avrinning och avrinningsvägar, pH-värde, och andra näringsämnen som finns i marken.

Andelen upplöst fosfor beror också på torvlagrets tjocklek, eftersom fosfor inte binds speciellt väl i organiskt material, men påverkas också av jordarten nedanför torvlagret. Järnhaltig mineraljord nedanför torvlagret klarar av att binda fosfor vilket gör att vattendragsbelastningen är mindre.

Skyddande odlingsmetoder för mulljordar

Det lönar sig att hålla mulljordar täckta med ett levande växttäcke så mycket som möjligt. Detta gör att de näringsämnen som nedbrytningen av organogen substans friger effektivare kan användas av växterna i stället för att hamna i luften eller vattendragen. Rekommenderade metoder för att öka tiden med växttäcke är att ta med fleråriga vallar samt fånggrödor i växtföljden.

Samtidigt som man ökar tiden med växttäcke minskar behovet av bearbetnings. Minskad bearbetning gör att organogen substans bryts ned långsammare och hejdar på så sätt frigörelse av kol.

Man kan också påverka nedbrytningen av torv genom att reglera grundvattnets ytnivå. Organogen substans i torv som är under vatten bryts inte ned eftersom nedbrytning kräver syre. Reglering av grundvattenytan är dock endast möjlig på täckdikade marker. Det är också viktigt att komma ihåg att höjning av grundvattnets yta kan minska åkerns bärighet, sänka markens temperatur samt försämra rotsystemets tillväxtförhållanden.

Avsikten med skyddande odlingsåtgärder är framför allt att minska markernas avgång av kol och näringsämnen och samtidigt få en stabil skörd.    

Åtgärder för minskad miljöpåverkan

Enligt forskning³ kan återvätning av torvmark vara en viktig åtgärd för att minska växthusgasutsläppen, till viss del på kortare sikt (20 år) men speciellt på lång sikt (100 år). Återvätning av 1 km² torvmark kan resultera i en minskning av växthusgasutsläpp som är jämförbart med utsläppen från ca 2600 medelstora bensinbilar årligen.

För att minska Sveriges utsläpp av växthusgaser bör alltså användningen av torvmarker ändras i en nära framtid. Odlingsarealer utanför livsmedelsproduktionen är de som är högst prioriterade. Alternativt kan man sluta bruka de mulljordar där avkastningen är låg.

Enligt forskning skulle höjning av grundvattnets yta ha speciellt stor inverkan på utsläppen från jordar med tjockt torvlager eftersom de fortfarande innehåller mycket kol. Efter höjning av grundvattenytan skulle torvmark också kunna restaureras, efter bedömning från fall till fall. För mulljordar med tunt torvlager och med underutnyttjad kapacitet har också beskogning föreslagits som åtgärd.

När kraven på utsläppsdata från jordbruket ökar kommer det bli svårare att sälja produkter producerade på utdikade mulljordar, då dessa kommer med ett stort utsläpp. För de som har mycket utdikade mulljordar är detta något att ta hänsyn till i den långsiktiga planeringen av verksamheten, då man kan bli missgynnad i till exempel ersättnings- och bonusmodeller som bygger på klimatprestanda. 

Det forskas idag på möjligheten att använda mulljordar för våtmarksodling. I bästa fall kan våtmarksodling innebära en möjlighet till försäljningsduglig skörd av till exempel biomassa, bär och läkemedelsväxter, vilka skulle kunna ingå i en fungerande produktionskedja. Än så länge finns endast ett fåtal försök, och mer forskning krävs fortfarande.