…och fyra nyckelinsikter

Det finns fyra nyckelinsikter inom holistic management, som har avgörande betydelse för förståelsen av de komplexa, levande ekosystem som vi hanterar. Det är insikter som vi behöver ta hänsyn till om vi vill stärka ekosystemprocesserna och regenerera våra landskap och resultat över tid.

Holism

Holism, av grekiskans holos, formulerades som begrepp av Jan Christian Smuts på 1920-talet och avser synsättet att naturen fungerar i helheter och mönster som är i ständig förändring. Det är med andra ord nödvändigt att ha ett holistiskt perspektiv på levande system för att förstå dem. Det går alltså inte att förstå hur ett ekosystem fungerar utifrån ett reduktionistiskt perspektiv, genom att studera dess enskilda beståndsdelar.¹

Med denna insikt följer även vikten av att skilja på komplexa, levande system och varelser och komplicerade, mekaniska system och ting. Levande ekosystem och organismer är självorganiserande och oförutsägbara. Det är inte något vi människor kan tillverka. Vi kan bara hantera eller påverka dem på olika sätt. Som exempelvis en trädgård, eller en häst, eller mänskliga relationer. De är komplexa system och relationer som “lever sina egna liv”. De kan reproducera sig och skapa överflöd. De kan läka eller omformas, eller börja fungera på nya sätt vid yttre eller inre påverkan.

Mekaniska system är däremot saker och ting som vi människor tillverkar, som exempelvis en skiftnyckel, en telefon eller en brödrost. Dessa kan visserligen vara oerhört komplicerade, men de är ändå döda ting. De är förutsägbara och kausala, det vill säga, de har ett tydligt samband mellan orsak och verkan. Plockar vi bort någon viktig del ur en telefon, så slutar den fungera. Men om vi sätter tillbaka samma del igen, eller en likadan del, så kan telefonen fungera som vanligt igen. Den kan dock inte läka sig själv, eller omformas, än mindre skapa nya telefoner.

När vi hanterar komplexa, levande ekosystem och varelser är det också av högsta vikt att klargöra vad som är orsak och symptom om vi ska kunna lösa problem eller få önskat resultat. Risken är annars att vi ägnar oss åt symptombehandling som för oss allt längre bort från att se orsaken till symptomet, eller att önskat resultat uteblir.

Sprödhetsskalan (brittleness scale)

Sprödhetsskalan gestaltar förståelsen för att ekosystem fungerar olika beroende på hur nederbörd och fuktighet är fördelad över året. Ekosystem där nederbörd och fuktighet finns närvarande året om definieras som icke-spröda (non-brittle environments) och ekosystem där nederbörd och fuktighet är ojämnt utspridd under året klassas som spröda (brittle environments).

Sprödhetsskalan går från 1-10, där 1 är mycket fuktiga ekosystem, exempelvis tropiska regnskogar, och 10 är mycket spröda ekosystem, exempelvis ökenområden i Australien eller Afrika. Här i Sverige ligger vi vanligen på 2-3 på sprödhetsskalan.

Med denna insikt följer förståelsen om att en och samma åtgärd kan få helt olika resultat i olika ekosystem beroende på var på sprödhetsskalan dessa ekosystem befinner sig. Exempelvis resulterar detta i olika förutsättningar för biologisk nedbrytning av organiskt material. I torrare och sprödare ekosystem är det i hög utsträckning djuren som bär med sig landskapets fukt och livgivande organismer i sina kroppar, särskilt i perioder av torka. Djuren härbärgerar liv i sina mag- och tarmkanaler och möjliggör där biologisk nedbrytning av organiskt material, som överlämnas som gödsel tillbaka till ekosystemet.

Det universum av levande organismer som finns i exempelvis idisslares magar och tarmar, och i deras dynga, är dock lika livgivande för våra nordiska landskap. Även om just nedbrytning av biologiskt material vanligen har goda förutsättningar i våra ekosystem, då de befinner sig relativt långt ned på sprödhetsskalan.

Sambandet mellan rovdjur och bytesdjur (predator-prey)

Sambandet mellan rovdjur och bytesdjur påverkar bytesdjurens beteende, vilket i sin tur påverkar landskapet.

Betesdjur som lever i öppna, gräsdominerade landskap bildar oftast flockar som skydd mot rovdjur. Dessa flockar betar och trampar ned växtlighet i sin väg, och lämnar samtidigt stora mängder dynga och urin efter sig. Därför behöver de hålla sig i ständig rörelse i landskapet för att komma till nytt bete. Det innebär att växtligheten och landskapet först påverkas och vitaliseras av djurens närvaro, för att sedan få tid för återhämtning, innan djuren återvänder till samma plats igen.

Bilder från Africa Center for Holistic Management i Zimbabwe, Savory Institute.

Den effekt som sambandet mellan rovdjur och betesdjur har för att vitalisera ekosystem, kan vi efterlikna i våra landskap idag tillsammans med våra tamdjur. Med hjälp av stängsel och fållor, eller genom att valla djuren genom landskapet, kan vi hålla djuren i rörelse för att vitalisera landskapet, och ge växtligheten chans att återhämta sig innan de betas eller skördas igen. Detta ger bättre förutsättningar för ökad växtlighet och mer biologisk mångfald. Vilket i sin tur ger bättre förutsättningar för även vilda djur att trivas och frodas i landskapet.

Tid är mer avgörande än antal djur (Time rather than numbers)

Att tid är mer avgörande än antal djur är en ytterligare en avgörande insikt för att förstå hur djur påverkar landskapet, och om de visar sig påverka landskapet i en regenerativ eller degenerativ riktning.

När ett stort antal djur befinner sig i och påverkar ett landskap under kort tid (säg 1-3 dagar) får det helt andra effekter än när ett stort (eller litet) antal djur, påverkar samma landskap under lång tid (flera dagar, veckor eller till och med månader) utan återhämtning för växtligheten.

Här kan även nämnas insikten om att överbete inte sker på landskapsnivå, utan är något som drabbar varje enskild växt, och att det är kopplat till just varje enskild växts återhämtning. En växt försvagas om den betas (eller skördas) en eller flera gånger, efter att den påbörjat att växa igen, och innan den återhämtat sig tillräckligt.

En växt kan alltså försvagas om den blir betad om och om igen i närtid, för att djuren går kvar på samma plats för länge under växtsäsongen. Eller om djuren återvänder för tidigt efter en tids frånvaro, för att beta växten igen, innan den har återhämtat sig tillräckligt för att klara en ny avbetning utan att försvagas.

Vissa växter är mer beteståliga än andra, vissa växter tar längre tid på sig att återhämta sig än andra. Dessa olika egenskaper påverkas även av hur väl ekosystemprocesserna fungerar i växternas omgivning, exempelvis hur väl symbiosen med mikrolivet i jorden fungerar.

Det betyder sammantaget att tid är mer avgörande än antal djur som hålls på en plats, för om de orsakar överbete eller inte. Detta är också sant när det gäller andra former av påverkan som djur bidrar med i landskapet genom sin fysiska närvaro. Som exempelvis djurens tramp och klövar, som har potentialen att vitalisera landskapet vid goda förutsättningar, när det pågår under begränsad tid, men också kan leda till trampskador och kompaktering av jord, om det pågår för länge på samma plats.

Referenser:
1. Butterfield, Jody & Savory, Allan, 2016, Holistic management – a commonsense revolution to restore our environment.