Slåtter

Vallarna slås i regel 2-3 gånger under växtperioden, men på en del gårdar till och med fyra gånger. Antalet skördar beror på gårdens geografiska läge och vallens användningsområde.

I södra Sverige slås ensilagevallarna i allmänhet tre, och ibland fyra gånger. Längre norrut slås de två gånger. Gränsen för tre skördar per sommar har förskjutits norrut i och med klimatförändringen. Där man på 1980-talet bärgade två skördar, slår man numera vallen tre gånger.

En del av vallens rotsystem dör efter slåtter, och slåtterhöjden har betydelse för rotdöden, eftersom slåtter i hög stubb konstaterats bevara mera rötter än slåtter i låg stubb. På gröngödslingsvallar kan slåtterhöjden vara cirka 50 procent av beståndets höjd. Då minskar inte rotsystemet nämnvärt fastän man slår grödan.

Sammantaget finns flera fördelar med slåtter i hög stubb, på 10–15 cm:

• Återväxten blir bättre i fodervallar .
• Vallen har bättre möjligheter att börja växa igen i torra förhållanden.
• Hög stubb fotosyntetiserar snabbare än låg stubb.
• Risken för orenheter i fodret minskar avsevärt när stubbhöjden blir högre.
• Fodermängden minskar inte väsentligt eftersom beståndets nedre delar innehåller stor andel strå och den snabba återväxten balanserar upp totalskörden.

Det finns ingen tydlig anledning att tillämpa 6 cm stubbhöjd längre. Allmänt accepterad stubbhöjd är minst “hand-hög” ca 10 cm.

Givetvis är det till viss grad en sanning med modifikation. I områden med tillräcklig nederbörd där man har intensiva vallar med högre andel engelskt rajgräs och mindre timotej, kan det finnas utrymme för en lägre stubbhöjd. Engelskt rajgräs tål och gynnas av korta avslagningar, tål intensivt kort bete och svarar med tätare växtsätt. Med tilltagande mildare väder även över vintern är engelskt rajgräs inte heller utsatt för utvintring som tidigare.

I områden med hög risk för torrperioder och låg årsnederbörd (t.ex. Gotland, Öland, Blekinge), är förutsättningarna mindre gynnsamma för engelskt rajgräs och här bör stubbhöjden vara högre. 10-20 % engelskt rajgräs i vallblandningar är en bra nivå i alla fall i södra till och med mellersta Sverige.

En viktig aspekt i vallfoderodling är att säkerställa hög avkastning både mängd och kvalitetsmässigt. Följande punkter kan vara vägledande för att säkerställa både tillräcklig avkastning och god kvalitet:

• jordmån, platsens övriga förutsättningar så som vattenhållning, och det lokala klimatet
• bevattning eller ej
• vilka vallarter som platsen med jordens naturliga pH-värde klarar av
• om man driver ett gödslingsintensivt eller -extensivt system, och tillgång till gödsel
• halter av kalium, svavel, kalcium och mikroämnen (använd en foderanalys som hjälpmedel)
• markpackning syns kanske inte i första hand; spaddiagnos och jordsond är enkla hjälpmedel för egen analys av platsen (se delkurs 5, Sätt åkern i skick, eller 11, Mät och observera)
• förekomst och kontroll av framförallt rotogräs (kvickrot, tistel, skräppa)
• växtföljd, inkluderande uppehållstider för exempelvis rödklöver
• bredd av olika arter i blandningen (biodiversitet): flera baljväxter (t ex vit-, rödklöver, lusern), flera gräsarter/sorter (tidig, senare), flera örtarter (t ex cikoria, svartkämpar)
• vallskötsel: transport-/körtrafik, kör-/trampskador, putsning, stubbhöjd, foderhygien, placering av tillskottsutfodring och dricksvatten till djur, transportsträckor för djur (betesdrift)
• vilotider för vall; inte för sent bete av i synnerhet kommande slåttervall

Skördemätning

Utvecklingen av ny teknologi som skördekartor samt satellit- och drönarbilder har underlättat mätning av skördens mängd per skifte. Konventionellt har skörden uppskattats i kubikmeter, antal balar, antal lass, energivärde (MJ) och torrsubstanshalt kg/ha. Mätning av skörden i torrsubstans är dock en av de mest etablerade metoderna för mätning av skörden.

För att fastställa torrsubstansskörden behövs skördens färskvikt och halt av torrsubstans. Färskvikten kan vägas från lassen eller balarna med våg. Ett annat sätt att fastställa färskvikten är att mäta lagrets volym och fastställa fodrets volymvikt genom att väga foderkakor på olika ställen i lagret. Ett mindre exakt sätt att fastställa egenvikten är att använda sig av olika tabeller som utgår från fodrets fukthalt och andra faktorer.

Fastställande av torrsubstanshalten utförs i regel i laboratorier, även om det finns anvisningar för olika torkningsmetoder i hemförhållanden.¹

Referenser:
1. Mustonen, A. 2021. Faktagranskning i onlinekursen Grunderna i regenerativt jordbruk. 27.1.2021.