Varför mäter vi?

Vi mäter för att utveckla odlingen. Jordbrukare strävar efter att odlingen ska bli bättre och mer hållbar. Förbättringar kan exempelvis ha att göra med ökad vattenhållande förmåga, skördenivåer, skördens kvalitet, jordhälsa eller odlingens lönsamhet.

Många jordbrukare har som mål att maximera tillväxten och skörden och samtidigt minimera kostnaderna. När man producerar mat och fibrer efter regenerativa principer maximerar man samtidigt kolinlagringen, förutsatt att det inte försvinner mer kol från skiftet än vad som lagras in . Det organiska kolet förbättrar på samma gång markstrukturen, vattenhållningsförmågan och näringsutbytet mellan mikrober och växterna.

Genom att mäta synliggör man någonting som man inte annars skulle se. Produktion av växter omfattar faktorer som kan vara svåra att observera med ögat, såsom markens näringsinnehåll eller fukthalt.

Vi mäter också för att följa utvecklingen över tid. Till exempel förändras faktorer såsom fosforhalten eller fukthalten i marken kontinuerligt till följd av avdunstning, nederbörd, avrinning och växternas upptag. De ovan nämnda faktorerna kan åtgärdas på olika sätt, men utan mätningar är det svårt att avgöra om åtgärderna är nödvändiga eller vad effekten av åtgärderna blir.

Inomfältsvariationen i växtligheten på en åker är i allmänhet stor, men samtidigt svår att observera. En tumregel är att en synnerligen svag del av växtbeståndet kan urskiljas med blotta ögat, medan en utomordentligt bra del ser likadan ut som en genomsnittlig. För att lyckas identifiera områden med olika skördenivå på åkern krävs i praktiken därför alltid teknologiska metoder.

Du kan inte styra det du inte mäter.

Det finns ett ordspråk inom management som lyder “du kan inte styra det du inte mäter”. Och sambandet mellan att mäta och styra passar utmärkt som ledstjärna för en åkerodling som baserar sig på mer än bara gissningar. Om man till exempel vill förbättra skörden på sina skiften, kan man omöjligt veta vad som fungerar eller inte om man inte att mäter skördenivån.

Ordspråket innehåller också ett annat budskap: enbart mätningen förbättrar ingenting, om den inte leder till förbättrade åtgärder i praktiken. Ännu skarpare uttryckt lönar det sig inte att mäta sådant som man ändå inte tänker göra någonting åt, eftersom mätningarna kostar. Själva mättekniken är en del av investeringen, men att utvärdera och dra slutsatser av mätresultaten kräver minst lika stora insatser och kan ses som en ovärderlig investering. Om resurserna inte räcker till för det här sista steget, lönar det sig inte heller att skaffa mätutrustning.

Hur borde mätningarna inriktas?

För att överföra mätningarna till praktiska åtgärder kan man se på inomfältsvariationen i skördenivån. Genom att inrikta mätningarna på de delar av skiftet som man redan vet är utmärkta, genomsnittliga och problematiska kan man jämföra resultaten omgående.

Om man till exempel misstänker att åkermarkens packningsgrad påverkar tillväxten negativt, kan det vara besvärligt att jämföra ett enskilt mätresultat med normvärden i guiderna. Om man gör fler mätningar märker man att resultaten varierar mellan olika delar av åkern, och situationen blir än mer komplicerad.

Om man mäter över hela åkern så blir det svårt att tolka resultaten och veta vad som behöver göras. En bättre metod är att identifiera områden där det växer bra, genomsnittligt och dåligt, och mäta markpackningen separat för dessa. Om det visar sig att problemställena har högre densitet än de ställen där det växer bra, har man ringat in problemet. Det är också möjligt att de sämre delarnas densitet är jämbördiga med de bättre, vilket i sin tur visar att densiteten inte är det primära problemet. Det här resultatet är också nyttigt, eftersom det styr fokus till de väsentliga faktorerna.

Variationer i skördenivå beror på faktorer i marken

För tillväxt behövs, förutom skydd mot sjukdomar och skadegörare, fyra faktorer: Ovanpå marken tar växterna till sig 1) solens strålning och 2) gaser (koldioxid och syre). Ur marken tar rötterna upp 3) vatten och 4) näringsämnen. Hela åkerskiftet får samma strålningsdos från solen (med undantag av skuggning från terrängen) och halterna av gaser ovanpå marken varierar inte nämnvärt, vilket betyder att orsakerna till skördevariationen måste hittas nere i marken.

Sammanfattning:

1. I växtbeståndet finns skördevariationer som inte kan observeras med enbart blotta ögat.
2. Skillnaderna mellan de bättre och sämre delarna av ett skifte beror på faktorer nere i marken.
3. Med hjälp av teknologiska metoder och instrument kan man identifiera goda, genomsnittliga och svaga områden i växtbeståndet.

Genom att inrikta mätningarna i marken på de här ställena kan man reda ut vad problemet är.

Utifrån inomfältsvariationen i skördenivå kan man ta reda på hur de svaga områdena borde åtgärdas för att bli lika bra som de bästa, eller hur man kan sluta använda onödiga produktionsinsatser på dem. Genom att observera växtbeståndet ovanpå marken får man reda på var på åkern mätningarna i marken borde göras, men variationen du observerar beror på faktorer nere i marken. Observation av växtbeståndet och mätning av markens egenskaper kompletterar på så sätt varandra.

Det går också att använda sig av satellitbaserade verktyg för att dela in en åker i olika klasser, som man därefter kan mäta närmare. Detta kallas för att stratifiera, alltså att dela in åkern i olika strata.