Att mäta ekosystemets vitalitet

Allt lantbruk handlar om bruk av ekosystem. Även om det är stor skillnad på en åker med en enda gröda och till exempel naturbetesmark, så är åkern med sin gröda, jord och alla organismer däri ett ekosystem där ingående organismer samspelar med varandra, påverkas av och påverkar ekosystemprocesserna lokalt, och påverkar andra ekosystem. Det finns således goda skäl att öka sin förståelse för hur de åtgärder man genomför påverkar ekosystemprocesserna och ekosystemets vitalitet och att mäta och följa upp effekter av genomförda åtgärder.

Ekosystem är oerhört komplexa, självorganiserande system med ömsesidiga beroenden mellan ekosystemprocesser. Ekosystem kan inte förstås genom att söka kunskap enbart om de enskilda komponenternas egenskaper. Förståelse för levande system kräver ett helhetstänkande, ett holistiskt perspektiv. Läs mer om det i avsnittet om holistisk betesplanering.

Regenerativt lantbruk utgår från insikten om att ekosystemen under årmiljonerna utvecklat väl fungerande processer och att det är svårt att lyckas i sitt regenerativa arbete om man försöker motverka dem. Det kan exemplifieras av monokulturer. Det är ett vanligt sätt att bedriva växtodling, men de förekommer inte naturligt i våra ekosystem. Med monokulturer måste man till stor del arbeta emot, inte med, välfungerande naturliga processer. Det innebär ofta omfattande mekanisk och kemisk bearbetning och långa perioder med bar jord, med allt sämre jordhälsa, sjunkande mullhalt, jordförlust, artförlust och övergödning av näraliggande vattenekosystem som följd; samtliga tecken på dåligt fungerande ekosystemprocesser.

Mullhalten har i genomsnitt ökat 0,2 % sett till all jordbruksmark de senaste 40 åren, detta beror på ökad grovfoderproduktion till ett ökat antal hästar. Den positiva trenden finns inte på jordar utan vall i växtföljden – den stora ökningen har skett på gårdar i mellan- och skogsbygd där man odlar mycket vall. I slättbygd på jordbruksmark utan vallproduktion sjunker mullhalten generellt sett.

I ett regenerativt bruk försöker man istället gynna och efterlikna naturliga processer och bygga resurserna i ett välfungerande ekosystem, samtidigt som man brukar det. Som tur är ser utvecklingen positiv ut där fler och fler jordbrukare inkluderar täckgrödor av olika slag samt har en längre växtföljd. Mer om detta finns i Delkurs 6, Maximera fotosyntes, mikrober och skydd.

För att kunna veta om de åtgärder man genomför i syfte att bli mer regenerativ ger önskad effekt eller inte, behöver man kunna mäta / följa upp ekosystemfunktionerna. Skördenivå är ett mått som inte säger så mycket om bruket är regenerativt eller inte. Den varierar mellan år på grund av faktorer som man inte kan påverka (väder) och kan regleras med kortsiktiga åtgärder som kan vara skadliga på längre sikt. Mätning av ekosystemprocessernas funktion, å andra sidan, ger information om huruvida bruket är regenerativt och därmed hållbart på riktigt eller inte.

I det här kapitlet presenteras en metod kallad EOV, Ecological Outcome Verification, för att mäta ekosystemvitalitet med hjälp av indikatorer för ekosystemprocesserna. Metoden kan användas jämsides andra mätmetoder för att förbättra förståelsen för ekosystemets funktioner och följa upp effekter av åtgärder.