Viktiga näringsämnen: svavel, kalcium och bor

I gödslingen har vi länge fokuserat på kväve och fosfor. Men om vi fokuserar på jordhälsa, mullbygge och kolinlagring finns det andra näringsämnen som är minst lika viktiga men som ofta fått mindre uppmärksamhet, till exempel svavel, kalcium och bor.

Svavel

Svavel (S) är en del av markens mullhalt. Svavelbrist kan leda till försämrad tillväxt, alltså lägre produktion av organiskt material. Numera har vi i Sverige nästan inte längre någon nämnvärd svaveltillförsel via nederbörd. Svavelbehovet är fortfarande delvis underskattat i t.ex. ekologisk odling.

Svavel urlakas årligen och förs bort från åkern, särskilt med proteingrödor. En gödslingsnivå på 20–40 kg S/ha/år är tillräcklig för att upprätthålla svavelnivåerna. Om man vill öka markens kollager med 1 000 kg C/ha, binder det kollagret också cirka 14 kg S/ha⁽¹.

Det går att förhindra urlakningen av svavel, till exempel med hjälp av fånggrödor, för att på så sätt se till att en del av svavlet stannar kvar i jorden. En höjning av mullhalten förutsätter att vi har en positiv svavelbalans som tillåter kolinlagring. En tillräcklig svavelgödsling förbättrar också växternas kväveutnyttjande och ökar förmågan till kvävefixering hos vallbaljväxter. Detta leder till en högre halt råprotein i foder som produceras och minskar kvävegödslingens hämmande effekt på kolinlagringen då kvävet mer effektivt tas upp.

Mineraliserat svavel är urlakningsbenäget, särskilt på lättare jordar och i kombination med minskad rotförekomst. På sådana jordar är det därför tveksamt att göra s.k. förrådsgödsling. Beroende på gårdsinriktning och åkrarnas skick kan extra svaveltillförsel, som sulfat eller elementärt svavel, vara nödvändig och gynnsam. Eftersom elementärt svavel är trögare och först måste tillgängliggöras i jorden rekommenderas det att gödslas året innan, t.ex. gärna i samband med sådd av mellangrödor.

Kalcium

Kalcium (Ca) tillförs i marken främst via kalkning. Kalkning har samma slags effekter som kvävegödsling på markens kollager ⁽². Å ena sidan förbättrar kalkningen växternas tillväxt och rotsystemets funktion. Å andra sidan ökar kalkningen takten på den mikrobiella aktiviteten och nedbrytningen vilket sänker mullhalten. Kalkningens nettoeffekt beror på om den snabbare nedbrytningen kompenseras av den ökade tillväxten. Det är värt att påpeka, att inom ekologisk odling får man enbart använda långsamverkande kalciumgödselmedel (CaCO3) som i sin tur även stabiliserar marken.

Enligt forskningsöversikter leder kalkning av mineraljordar till ökad kolinlagring, särskilt på lerhaltiga jordar. Från mullrika och organogena jordar finns det dock färre forskningsresultat. Kalcium och magnesium är viktiga för jordstrukturen och för bildandet av mull. I de fall när pH-värdet är bra i relation till jordarten men jordstrukturen är dålig kan det bero på ett överskott av kalium och/eller magnesium. Som åtgärd kan man då välja ett kalciumgödselmedel (t.ex. kalciumsulfat för baljväxter eller rent kalcium om svavel inte behövs). Upprepade, mindre givor kalcium kan förbättra strukturen men det är viktigt att samtidigt arbeta med alla principer för regenerativt jordbruk (hålla marken täckt och/eller med levande rötter, ökad diversitet etc.). Detta är viktigt för att kunna få ut det mesta möjliga av jordförbättringsmedlet genom att bibehålla helhetsperspektivet att vi måste främja mikroberna i marken för att förbättra jordhälsan på sikt.

Bor

Bor (B) används i mycket små mängder av växterna, men är ett essentiellt växtnäringsämne för bland annat rotsystemets utveckling, de kvävefixerande växternas knölbildning, och för vissa svampar i marken. Bor är också viktigt för gruppkommunikationen mellan bakterierna. Borgödsling har konstaterats öka mängden mikrober och enzymaktiviteten i marken med cirka 30–50 %⁽³.

Borbrist är mycket vanligt i Sverige, framförallt på lättare jordar som är urlakningsbenägna.

Jordbruksverket skriver i sina rekommendationer att man inte bör underskrida följande borvärden i mg/kg jord när man odlar oljeväxter, klöverfrö och sockerbetor: sandjord 0,5, mojord 0,6, leriga jordar 0,7 och lerjordar 0,8-1,0. Då bor är känsligt för urlakning kan det krävas 1–2 kg B/ha med 3–6 års mellanrum för att upprätthålla halterna, beroende på urlakningshastigheten och markens förmåga att hålla kvar bor. Tyngre lerjordar har förmågan att hålla en högre grundnivå av bor utan att den lakas ut lika lätt.

Bladgödsling med bor kan vara ett bra alternativ om man har behov av snabb effekt.

För mer information om näringsämnen och gödsling, läs gärna Jordbruksverkets Rekommendationer för gödsling och kalkning 2024.

Referenser
¹ Lal, R. 2008. Promise and Limitations of Soils to Minimize Climate Change. Journal of Soil and Water Conservation 63 (4): 113A-118A. https://doi.org/10.2489/jswc.63.4.113A.
² Paradelo, R., Virto, I. & Chenu, C. 2015. Net Effect of Liming on Soil Organic Carbon Stocks: A Review. Agriculture, Ecosystems & Environment 202 (April): 98–107. https://doi.org/10.1016/j.agee.2015.01.005.
³ Bilen, S., Bilen, M. & Bardhan, S. 2011. The Effects of Boron Management on Soil Microbial Population and Enzyme Activities. African Journal of Biotechnology 10 (27): 5311–19. https://doi.org/10.4314/ajb.v10i27.