Du måste registrera dig och logga in för att kunna göra ett quiz, genomföra hela kursen samt för att kunna få ett diplom.

Analyser av jord och växter

Markkartering

Målet med markkarteringen är att, genom jordprovtagning, få en detaljerad översikt över markens näringstillstånd och kemiska sammansättning (makro- och mikronäringsämnen, mullhalt och jordart etc). Med bakgrund av resultaten kan man planera åtgärder för att förbättra markens bördighet och på sikt höja lönsamheten och/eller skördenivåerna. Det lönar sig att göra markkarteringen ordentligt, att ta representativa GPS-länkade prov, och att utnyttja markkarteringsresultaten noggrant och så mycket det bara går.

Det lönar sig att alltid ta proven vid samma årstid, helst på hösten, innan den föregående markkarteringen går ut och gärna minst 3 månader efter sista (stall-) gödsling.

Du kan läsa om provtagningsstrategi och rekommendationer i Jordbruksverkets Markkartering av åkermark. Det lönar sig att noga planera hur många och var proven ska tas, utgående från skiftets egenskaper och vad syftet med provtagningen är. Genom att rikta provtagningen till vissa punkter, till exempel på basis av en skördekarta, jordarten, mullhalten och åkerns ytform, kan du precisera åtgärderna. Undvik att provta på vändtegar, transportsträckor och lagringsplatser för gödsel då värden därifrån inte blir representativa för skiftet.

Det lönar sig att vara noggrann vid provtagningen. Ta tillräckligt många delprov (helst systematiskt GPS-länkade provtagningar) och gör en omfattande analys. Foto: Eliisa Malin.

Markkartering rekommenderas vart 8: e tom 10: e år i lantbruksgrödor; grönsaks-/specialodling kräver tätare intervall t.o.m årligen. Markkartering brukar göras på 1-30 cm djup i Sverige. För att se förändringar i djupare jordlager rekommenderas även prov på 30-60 cm. Detta kan vara viktigt om alven har en annan jordart än matjordsskiktet.

Jordproverna skickas till lab för att analyseras, men det gäller att beställa rätt typ av analyser. Det är värt att undersöka:

  • pH
  • Mullhalt
  • Jordartsklassificering
  • Huvudnäringsämnen N, P, K
  • Binäringsämnen Ca, Mg, S
  • Mikronäringsämnen Mn, B, Cu, Zn, Na, Fe, Cl, Mo
  • Katjonsutbyteskapacitet

Det är viktigt att komma ihåg att markens olika egenskaper hänger ihop. Det finns till exempel många anledningar att granska markens pH-värde, då det påverkar växternas upptag av mikronäringsämnen. Tillräckliga halter av tillgängliga makro- och mikronäringsämnen är avgörande för friska och starkt växande grödor, och påverkar även växternas övervintring och sjukdomsresistens, samt skördens kvalitet och mängd. För högt pH stör upptaget av mangan och bor, vilket kan förvärras ytterligare av torrperioder, otillräcklig bearbetning av växtrester och återpackning. Därför är det viktigt att ta ett helhetsperspektiv även när det gäller markkartering. Läs mer om pH i delkurs 2 Marken. 

Kompletterande analyser

Det lönar sig att jämföra resultaten av markkarteringen med bladsaftanalyser eller foderanalyser. Ett jordprov kan nämligen visa att det finns gott om näring i marken som växterna borde ha möjlighet att använda. Men det som finns i marken är inte alltid är tillgängligt för växterna om det mikrobiella ekosystemet fungerar suboptimalt.

Näringsreservernas tillgänglighet förbättras av bland annat god markstruktur, diversifierad växtföljd med bottengrödor, ett balanserat pH-värde (jordartsberoende), samt luckrande bearbetning (t.ex. djup-/alvluckring vid rätt tidpunkt med lämpligt redskap). Växter med djupa rotsystem har också möjlighet att utnyttja näringsämnen och frigöra dem på djupet så att de kan användas av andra växter som inte har lika djupa rötter. Detta kan minska behovet av Ca-, K-, Mg- och P-gödsling samt kalkning.

Utöver den kemiska analysen bör man därför även undersöka markens biologiska aktivitet. Det vanligaste är att få en bestämning av förhållandet mellan svampar och bakterier i jorden genom jordprovsanalysen. Helst ska förhållandet vara 1:1 eller fler svampar än bakterier. Ännu bättre är att få en uppskattning av vilka mikrober som finns i marken och hur många de är till antalet. Alla lab gör inte denna analys så det är bra att undersöka vilket lab som kan utföra alla analyser du vill ha. Det finns även flera andra sätt att mäta biologisk aktivitet i marken på, genom att till exempel mäta markens respiration (ett exempel är Solvita). På detta sätt kan man följa om man över tid har lyckats få en ökad biologisk aktivitet.

Om en brist upptäcks i någon av analyserna är det viktigt att ta sig tiden och fundera på varför denna brist existerar. Om inte bristen är akut och negativt påverkar hela årets skörd så bör den främsta åtgärden vara att ta hand om jordhälsan genom att främja mikroberna och mykorrhizan i marken för att på så vis öka växtens förmåga att ta upp näring (för information om hur det fungerar, se delkurs 2 Marken) och öka den biologiska aktiviteten. Till exempel kan stora brister av kalcium korrigeras genom gödsling av marken när det är lämpligt. Vid akut brist på mikronäringsämnen som äventyrar skörden, bör man överväga bladgödsling. Detta är det snabbaste och mest effektiva sättet för växten att ta upp näring.

Efter att man vidtagit åtgärder för att förbättra jordhälsan eller korrigera för brister i näringshalter är det viktigt att:

  • Följa upp förbättringsåtgärder genom iakttagelser av beståndet och kontrollmätningar. 
  • Följa upp korrigerande åtgärder med nya jordprover, bladsaftanalyser eller andra analyser som är relevanta för dig och de åtgärder du har genomfört.

Genom noggrann uppföljning kan man på ett bättre sätt arbeta vidare, konstatera vad som funkar bra, och finslipa sina åtgärder.

Om man tycker det är svårt att tyda resultaten från analyserna lönar det sig att samarbeta med en expert vid tolkningen och användningen av resultaten. På så sätt får man störst nytta av den analys man utfört för att hitta de mest relevanta åtgärderna. Rådgivare med kompetens i markkarteringsresultat finns runtom i Sverige; om du inte har en egen kontakt är det en bra idé att prata med jordbrukare i ditt nätverk.