Du måste registrera dig och logga in för att kunna göra ett quiz, genomföra hela kursen samt för att kunna få ett diplom.

Metoder som förbättrar vattenhushållningen

Jordbrukaren kan påverka vattenhushållningen på olika sätt. Påverkningsmöjligheterna blir tydliga då vi följer med en vattendroppes väg genom åkerekosystemet. I de följande avsnitten behandlar vi olika åtgärder med vilka jordbrukaren kan påverka vattnets kretslopp på sina åkrar.

Med åkerns vattenhushållning menas det sätt på vilket vatten lagras och rör sig i åkerjorden. Målet vid förbättrandet av vattenhushållningen är att hålla åkerns fukt på en god nivå med tanke på växterna och de marklevande organismerna.

Dålig genomsläpplighet hindrar flödet av luft och vatten i jorden (bild 17). En del av det vatten som tillförs till åkern stannar i växttäcket och i växtresterna på åkerns yta. Om regnet är kraftigare än åkerns uppsugningsförmåga samlas vattnet först i håligheter i marken. När håligheterna fylls, rinner det överflödiga vattnet bort i form av ytavrinning.

Om åkern har en sådan utformning att vattnet inte kan rinna bort, bildas det vattenpölar på åkern, och bara en del av regnvattnet sugs upp av marken. Det vatten som sugs upp, fyller åkerns vattenförråd tills åkerns vattenhållningsförmåga är mättad.

Därefter rinner det överflödiga vattnet ner till djupare markskikt och leds till sist bort från åkern, ofta genom täckdiken. Om åkerns vattengenomsläpplighet är låg (kanske pg.a. markpackning) eller om täckdikessystemets torrläggningseffekt är otillräcklig, kan vatten stanna kvar i markprofilen och fylla markens luftporer under en lång tid.

Hydrologiska faktorer på åkermark: till vänster en åker som är i dåligt skick, till höger en åker som är i gott skick. En mark i gott skick har en stor vattenhållningskapacitet. Ytavrinningen, fosforläckaget och vattenavrinningen via täckdikena är större från åkrar som är i dåligt skick. 

Allt vatten är inte nyttigt för växterna. Om marken innehåller mer vatten än vad den förmår hålla fast i de små porerna, fyller vattnet de stora luftporerna och försämrar åkerns gasväxling. 

Å andra sidan rinner det vatten som lagrats i de stora porerna ganska snabbt bort när regnet upphört, och kan utnyttjas av växterna bara under några dagar. När detta sjunkvatten har runnit bort befinner sig åkern i fältkapacitet, och växterna använder det vatten som är lagrat i marken för sin tillväxt.

Växterna kan ändå inte tillgodogöra sig allt tillgängligt vatten. De kan till exempel inte tillgodogöra sig det vatten som är lagrat i de minsta markporerna. Växterna kan torka marken fram till den så kallade vissningsgränsen. Skillnaden i vattenmängd mellan markens fältkapacitet och vissningsgräns kallas för markens tillgängliga vattenkapacitet. Den beskriver mängden vatten som är tillgängligt för växterna i marken.

Begrepp

Vattenhållande förmåga (eller vattenhållningskapacitet) = markens förmåga att hålla kvar vatten så att det inte rör sig nedåt på grund av gravitationen

Sjunkvatten = markvatten som rör sig nedåt till följd av gravitationen

Fältkapacitet = markens maximala vattenhalt när sjunkvattnet dränerat bort

Vissningsgräns = den undre gränsen för den vattenmängd som växterna kan utnyttja

Tillgänglig vattenkapacitet = den mängd vatten som växterna kan tillgodogöra sig

Olika mängder vatten upplagras i marken på olika sätt. Markens vatten- och luftporer bestämmer vattenhållningsförmågan och åkerns upptorkningshastighet.

Man kan öka den tillgängliga vattenkapaciteten genom att höja markens mullhalt och förbättra dess struktur på djupet och via grön växtlighet på ytan, förebyggande och åtgärder vid markpackningar, och kalkning inom ramarna för jordarten. Den effektivaste metoden att öka den tillgängliga vattenkapaciteten är att se till att växternas rötter obehindrat kan nå ner till det djupaste markskiktet. Vid svår markpackning kan det vara nödvändigt att djupluckra för att ge växterna en chans att komma ner på djupet (se avsnitt om detta senare i delkursen).