Djupluckring

Genom att förhindra markpackning kan man minska ytavrinningen och förhindra upplagring av överflödigt vatten. Ibland kan dock ett markskikt vara så hårt packat att växterna inte kan ta sig igenom det. I sådana fall kan djupluckring utan onödig jordrörelse (s.k. low disturbance) med en så kallad alvluckrare vara ett bra komplement. På grund av risken för återpackning ska djupluckringen göras när växtrötter efter luckringen kan stabilisera jordstrukturen. Därför är det lämpligt att djupluckra i vall eller kort före sådd av en gröda med djupt rotsystem som t. ex. höstraps. I regel ska man inte djupluckra på våren.

Biologisk-mekanisk djupluckring kan reparera både naturlig packning och packning som uppkommit genom ensidig växtodling, körning med tunga maskiner och växtodlingsåtgärder som gjorts när marken varit för våt. Gröngödslings- och skördegrödornas rötter kan då växa ut till ett större område i den porösa marken och tillgodogöra sig större reserver av vatten och näring. Från Skåne finns exempel där man fått bra resultat av djupluckring i potatisodlingar. Alvluckrare har också framgångsrikt använts för att åtgärda körskador efter att ha skördat potatis och grönsaker vid ogynnsamma tidpunkter – luckringen ledde dessutom till en minskad uppkomst av tistlar året efter.

Djuprotade växter kan tillgodogöra sig markens naturliga näringsförråd på flera tiotals centimeters djup och till exempel föra upp fosfor till markens ytskikt och de ettåriga skördegrödornas rotzon.

Vattnet tar sig igenom den luckrade marken vilket förhindrar ytavrinning och erosion. Man kan också anta att mer vatten också hålls kvar i marken och är tillgängligt för växterna under torrperioder. När vatten hålls kvar i marken i skydd av markens aggregatstruktur är marken också tåligare mot packning än när vattnet befinner sig fritt i marken. 

Den effektiviserade rottillväxten tillför också marken mer organiskt material än i en packad jord, vilket ökar markens mullhalt. Detta förbättrar jordhälsan ytterligare genom att bland annat förbättra markens mikrobiella aktivitet och aggregatbildning samt dess förmåga att hålla kvar vatten och näringsämnen. 

Djupluckringen av marken kan göras mekaniskt med hjälp av maskiner, men också biologiskt med växter som har ett djupt och kraftigt rotsystem. Detta spelar en viktig roll i att eliminera skadlig markpackning.     

Fleråriga växter med djupt rotsystem såsom blålusern, rödklöver andra klöverarter samt rörsvingel passar bra som skörde- eller gröngödslingsvallar. Ett- och tvååriga växter med kraftigt rotsystem såsom rättika, cikoria, vicker eller sötväppling kan odlas som fånggrödor efter tidigt skördade skördegrödor eller som ettåriga gröngödslingsbestånd.

De djupa rötterna stabiliserar den luckrade markens struktur – de stadgar sprickorna som en sorts levande byggnadsställning och fortsätter att förbättra markstrukturen genom samspelet mellan rotexudat som skapas p.g.a. fotosyntesen, mikroberna som får näring av växterna, och makrofaunan såsom daggmaskar som äter mikrober och växtdelar. Därför är det viktigt att djupluckringen görs till ett djup där marken fortfarande är aggregatbildande, att grödorna/vallen är i god tillväxt, och att luckringsåtgärden inte skadar växterna nämnvärt, samt att markfuktigheten är lämplig. Om de här fyra villkoren inte uppfylls, är det bättre att skjuta upp djupluckringen till ett annat år.

Senast efter djupluckringen ska man se över odlingsåtgärderna och skapa sig rutiner som bevarar den goda markstrukturen.

Att identifiera behovet av djupluckring

Eventuella behov av djupluckring kan uppstå efter körskador under blöta förhållanden (t.ex. efter potatisskörd eller skördearbeten som var tugna att göras vid en dålig tidpunkt), eller kanske till följd av att man under en längre tid har haft för höga axlast och fel däck (vid till exempel vallskörd, flytgödselkörning eller cut & carry då man skördar färskt gräs dagligen och ger som färskt foder till djur eller använder som marktäckning inom odling).

Innan man djupluckrar bör man konstatera att det är nödvändigt, baserat iakttagelser av markstrukturen. Jordsond, spade och kniv är de viktigaste mätinstrumenten för detta.

Ett spadtest där man samtidigt kontrollerar hur rötterna har det är en annan bra metod för att identifiera markpackning. Då får man en bra uppfattning om markstrukturen och kan också studera markprofilen och rötternas utbredning vid gropens kanter. Ofta kan bearbetningssulan urskiljas med blotta ögat, men du kan använda en slidkniv som verktyg. Genom att dra lätt med knivspetsen vertikalt längs gropens kant upptäcker du sulan på det ställe där knivspetsen strävar efter att styras utåt från väggen. I samband med observationerna är det viktigt att fundera över orsakerna till packningen och sträva efter att förhindra packning i fortsättningen.

Tidpunkten är viktig

Tidpunkten är en viktig faktor för att den mekaniska luckringen ska lyckas. Marken ska vara tillräckligt torr för att brytas upp helt igenom. Men den får inte vara för torr, då bryts den till massiva kokor och behovet av drageffekt och slitaget på skären blir oskäligt stora. Målet med djupluckringen är att skapa små sprickor.

Oftast är den bästa tidpunkten för djupluckring efter spannmålsskörden, då jorden har torkat ut lite grann; om man kör för tidigt om våren eller vid blöta förhållanden kan det inte uppstå sprickbildning och de rännor man skapar gör ingen större nytta.

I praktiken kan man pröva om fukthalten är den rätta genom att rulla ett stycke jord från skiktet man vill luckra (alven) mellan handflatorna. Så länge jorden inte formas till ett band är marken i alla fall inte för våt. Om förhållandena under växtperioden inte blir tillräckligt torra, är det bättre att skjuta upp djupluckringen till följande år.Luckring som görs vid fel tid, i alltför våt jord, kan packa marken i sidled så att det inte sker någon luckring vertikalt. I sådana fall kan djupluckringen leda till en försämring av situationen.

• Kom ihåg att använda spade, jordsond och provgrop som beslutsunderlag
• Vanliga tunga kultivatorer med tät pinnavstånd arbetar inte optimalt för ändamålet och har ett mycket större dragkraftsbehov och vi uppnår inte den “Low disturbance – effekten” som vi eftersträvar.
• En del jordbrukare tillämpar insprutning av ferment vid spetsarna för att snabbt få igång biologin i marken.
• Efter luckringen bör sprickbildningen stabiliseras med omgående eller parallell insådd av mellangrödor eller efterföljande gröda, som till exempel höstraps. Man ska också sluta till jordytan med en stavvält eller liknande.

Hantera risken för återpackning

Vid mekanisk djupluckring med alvluckrare tränger maskinen ända ner till alven med sina glest placerade aggregat. Alvluckraren bryter marken och lyfter den samtidigt uppåt utan att röra om i markprofilen. Vid mekanisk luckring försämras markens bärförmåga betydligt, beroende på vilken typ av maskin som används.

Det viktigaste är att stabilisera markstrukturen efter luckringen. Detta kan göras biologiskt med hjälp av djuprotade växter.

Jord som inte stabiliserats efter luckringen är alltså känslig för återpackning ända ner till luckringsdjupet. Risken för återpackning är extra stor om luckringen görs precis innan vårbruket.

En effektiv djupluckring åstadkommer vi bäst genom att kombinera mekanisk luckring med biologisk luckring. Den mekaniska luckringen bryter upp jorden och den biologiska stabiliserar en förbättrad markstruktur och ser till att den håller för åkertrafik. Huvudrollen i hela processen innehas av djuprotade växter. Men som i alla stora skådespel stöttas deras prestation av birollsinnehavaren – den maskinella luckringen som från start skapar förutsättningar för växternas tillväxt.

Med tanke på riskerna för återpackning är det säkraste förfarandet att djupluckra i vall som året innan etablerats som bottengröda. Då kan tidpunkten för luckringen anpassas så att förhållandena är optimala, och vallbeståndet har sedan tid att stabilisera markstrukturen efter behandlingen.

Andra rimliga alternativ är att luckra marken mekaniskt innan man sår en djuprotad höstoljeväxt eller att djupluckra efter att ha skördat skyddssäden från ett bestånd av tvåårig sötväppling som såtts som bottengröda. Med tanke på hur länge luckringseffekten varar är de här två alternativen ändå sämre än luckring i gröngödslingsvall och förknippade med större risk för återpackning.

Arbetstekniken väljs enligt behov

Vid luckring av gröngödslingsvallar ska vallen ha kommit igång med tillväxten efter slåttern så bra att den tål luckringen utan att ta skada. Om vallens tillväxt har kommit igång bra minskar också slirningen av hjul- mot markytan. Några veckor efter en lyckad luckring ser man inte längre att något gjorts.

När alvluckrarens arbetsdjup har ställts in så att skären går under eller i bearbetningssulan går det enkelt att köra. Körhastigheten ska vara 3–6 km/h, och det lönar sig inte att köra fortare – då blir arbetsresultatet sämre. Låt det ta tid – djupluckring ska ju inte utföras ofta.

Efter luckringen ska slåtter och krossning av gröngödslingsbeståndet göras när förhållandena är goda och med lätta maskiner, och när marken är tillräckligt torr för att det inte ska ske någon återpackning. Det luckrade gröngödslingsbeståndet ska helst avslutas i juli-augusti, varefter växtföljden bör fortsätta med djuprotade höstgrödor som stabiliserar den luckrade marken effektivare än vårgrödor. Den luckrade gröngödslingsvallen kan också avslutas genom lättbearbetning i stället för med traditionell plöjning. Det rekommenderas särskilt på tunga jordar, eftersom det organiska materialet blandas in i marken effektivt vid lättbearbetning. Efter luckringen innehåller marken mycket makroporer vilket är bra för höstgrödans övervintring. 

På svårt packad jord kan det vara omöjligt att luckra tillräckligt djupt med fullt antal skär på alvluckraren. Dragmotståndet kan vara för stort, och slutresultatet kan bli ett fält med massiva kokor eller jordflak med en storlek på flera tiotals centimeter. Då bör man fundera ut en alternativ taktik. Svåra packningssulor måste behandlas med flera olika överfarter, helst under olika år och till och med under olika växtföljder för att marken ska hinna stabiliseras mellan behandlingarna. Vid de senare överfarterna ökas arbetsdjupet tills maskinen kommer ner under bearbetningssulan till det djup man avsett. 

Man kan också minska antalet skär, varvid markprofilen inte blir bearbetad i sin helhet, men maskinen ändå tränger igenom sulan med glesare mellanrum. Det gör det också möjligt för rötterna och tjälen att tränga igenom sulan. Om det uppkommer tjäle kan den smula sönder de obrutna åsarna mellan rännorna. Också i sådana fall kan djupluckringen upprepas senare, i en annan körriktning, så att marken blir luckrad i sin helhet.

I vissa fall kan sulan vara det bärande skikt som överhuvudtaget möjliggör odling. Då är det inte ändamålsenligt att bryta sulan om den inte stör rottillväxten, gasväxlingen eller vattnets rörelser. I dessa fall är det sulan som tar emot belastningen och förhindrar markpackning i alven.

Olika typer av alvluckrare

En vanlig alvluckrare luckrar från och med plöjningsdjupet (eller där en grundare markpackning existerar) ner in i alven på kanske 20 – 35 centimeters djup. Det finns många olika verktyg att välja bland där utformningen skiljer sig åt. Verktyen som går på djupet är vinklade och breddade på olika sätt och gör att marken lyfts något. Genom lyftandet sker själva sprickbildningen. Bara under extrema omständigheter såsom byggnation eller liknande kan det vara nödvändigt att luckra ner till 50 – 60 cm. Detta är dock mycket ovanligt i odlingssammanhang, och det finns ingen anledning att luckra onödigt djupt. Det tar mycket energi att luckra jorden på det här viset.

En vanlig kultivator med tätare pinnanordning kan också användas vid ett bearbetningsdjup kring 20-25 cm. På kultivatorn används då olika typer av verktyg beroende på syftet med luckringen. Fördelen med att använda en kultivator kan vara att en sådan redan finns i gårdens maskinpark – men nackdelarna kan  ändå tänkas väga tyngre. Att använda en vanlig kultivator skapar en väldigt intensiv rörelse i jorden, och det är egentligen inte önskvärt. En kultivator som djupluckrar kan aldrig ersätta en riktig alvluckrare. Dessutom krävs stor dragkraft för kultivatorer med stor arbetsbredd vilket gör det mindre lönsamt.

Att alvluckra genom att skära smala rännor i åkern är till fördel på åkrar där marken inte stabiliseras med hjälp av djuprotade växter, som till exempel vid behandling av vissa problemställen under växtperioden eller vid ensidig odling av rotfrukter.

De alvluckrare som luckrar markskiktet i sin helhet passar framför allt för djupluckring av vallar genom en engångsbehandling. De alvluckrare som skär upp rännor i marken lämnar oluckrade åsar mellan rännorna. Viktigt att tänka på när man väljer körriktning för luckringen är att de rännor som bildas kraftigt styr hur vattnet rinner på åkern. Riktningen ska leda bort från svackor och mot åsar och kullar och dessutom tvärs över eller snett emot täckdikenas riktning.

En viktig tilläggsutrustning på maskinmodellerna är återpackningen, som har till uppgift att jämna ut marken och hålla arbetsdjupet jämnt. Detta minskar även avgången av lustgas och koldioxid eftersom ytorna som är direkt exponerade mot luften blir mindre. Vid luckring av vall blir resultatet bäst om maskinen har skivrister som löper framför skivskär, det är inte nödvändigt på gröngödslingsvallar, men kan vara fördelaktigt vid stora mängder växtrester eller växtlighet.

Alternativ skärutformning visas i följande bild, där verktygsbäraren sitter med avstånd 50 – 65 cm och skäret löper lite åt sidan med olika form av spetsar.

Val av modell

Det finns många olika modeller av alvluckrare på marknaden med mycket varierande tekniska detaljer.

När man planerar valet av maskin ska man fundera på markens behov och odlingssystemets målsättningar vad gäller luckringen och jämföra dem med de egenskaper maskintillverkaren utlovar. Det bästa är om man kan se hur maskinen fungerar i praktiken eller kan provköra den på sina egna åkrar.

I Sverige finns idag flera företag som tillverkar och importerar nya alvluckrare, men utbudet av begagnade moderna maskiner är än så länge litet. I Mellaneuropa har alvluckrare använts i flera decennier, det har behövts bland annat på grund av användningen av tunga maskiner, ensidig växtodling och avsaknaden av tjäle, och där finns ett stort utbud av begagnade luckrare. Oavsett marknad är det viktigt att du noggrant tänker igenom vilka egenskaper som maskinen som du behöver eller söker efter ska ha.

Alvluckraren är ett redskap som rätt obekymrat också kan köpas via nätet, eftersom maskinen har få rörliga delar och man kan få en bra bild av maskinens skick också med hjälp av foton.

Alvluckrare är en maskin som passar bra att användas gemensamt, och som har låga användningskostnader, men var medveten om att planera för reservdelar, framförallt slitdelarna och bultar.

Slitdelarna är visserligen värdefulla, men de behöver för det mesta inte bytas förrän efter flera hundra hektars körning (beroende på gårdens jordmån). Djupluckring ger ekonomisk nytta bara på svårt packad mark – då kan kostnaderna vara rätt höga, men den förväntade nyttan är också stor. Om man har ett odlingssystem där man inte arbetar för att förebygga markpackning och alvluckring måste utföras ofta kan kostnaderna sannolikt vara större än nyttan.

Andra användningssätt för alvluckrare

Marken kan också luckras grunt om det till exempel uppkommit ytlig markpackning i samband med skörden eller bearbetningssula efter lätt markbearbetning. Med grund luckring kan man särskilt på lerjord undvika höstbearbetning, särskilt plöjning, och hålla marken täckt med bottengröda över vintern. Just nu undersöks också användningen av alvluckrare för bekämpning av rotogräs, särskilt åkertistel.

Inom vallodling kan man med hjälp av en alvluckrare åtgärda markpackning som uppkommer i samband med skörden. Om skörden sker med en fjärilsslåtter och en självlastarvagn kan man koncentrera den tunga åkertrafiken till ett smalt område. Det här området kan luckras upp genom att regelbundet (dvs. alltid då fuktighetsförhållandena tillåter det) genomföra alvluckring i vallbeståndet efter den första skörden.