Åkerdränering – problem och lösningar

Sedan torrläggningen av mark för anläggning av åkrar började har jordbruksverksamheten förändrats. Dagens jordbruk har tillgång till en maskinpark som ändrar både verksamhetens behov och förutsättningar. Därför motsvarar dåtidens täckdikningar inte till fullo dagens jordbruksproduktions behov.

För att åtgärda ett problem med dräneringen måste man alltid först utreda vad det beror på. Normala skötsel- och underhållsåtgärder för täckdiken inkluderar att man kontrollerar funktionen hos utlopp och brunnskonstruktioner samt deras kringfyllnadsmaterial, och även nackdikenas skick. Det här grundläggande underhållet kan jämföras med att man byter motorolja i en traktor enligt servicerekommendationen. 

Det är vanligt med funktionsstörningar i täckdiken, och problemen kan bero på många olika saker, till exempel igensatta diken, markpackning eller en sättning av åkerjorden. Lösningarna ser olika ut beroende på vad som orsakat problemet.

Dräneringssystem planeras i allmänhet som undervattenssystem och utrustas med separata spolningskonstruktioner. Rost i systemen kan orsaka att rostfällningar samlas i dräneringsrören och blockerar flödet. I vissa fall kan det krävas särskilda spolningsåtgärder, utöver de systemet är utrustade med, för att avlägsna rostfällningar. 

Vid mer avgränsade fuktiga områden eller sänkor kan anläggning av nya grusögon eller dräneringsfilter vara till hjälp. Som en första åtgärd för att förbättra dräneringen på styva lerjordar kan man också till exempel använda tubulering, som tillfälligt hjälper ytvattnet att tränga ned till de underliggande täckdikeskonstruktionerna.

På organogena åkerjordar beror de vanligaste problemen i anslutningen till dräneringen i huvudsak på sättning och packning av åkermarken. Nebrytning av organiskt material och sättning av åkerns yta leder till att anlagda täckdiken till slut så att säga stiger upp till ytan, och dräneringseffekten upphör. I sådana fall krävs oftast att åkrarna dikas på nytt för att problemet ska åtgärdas. Detta innebär stora kostnader. I bästa fall kan man ta tillfället i akt och fundera på om man kan använda skiftet till något annat – permanent betesmark eller våtmarksodling av något slag till exempel.

En försämring av dräneringseffekten som beror på markpackning kan, till en viss gräns, korrigeras genom kompletteringsdikning. Om marken är svårt packningsskadad och det har bildats till exempel ett ogenomträngligt skikt på 50–70 cm djup, finns det skäl att överväga en ny dikning av området, alvluckring, eller som redan nämnts, att använda marken på annat sätt.