Öka mullhalten i marken

Mullhalten är en av de viktigaste faktorerna som inverkar på markens tillstånd. Att öka mullhalten är utmanande – det krävs en stor mängd organiskt material bara för att upprätthålla befintlig halt, och än mer för att öka den.

Brist på svavel, andelen bar mark, avsaknad av biodiversitet bland växterna, och för intensiv djupgående jordbearbetning påverkar mullhalten negativt. Som vi delvis tidigare gått igenom leder markbearbetning ofta till markpackning som i sig är arbetsamt att åtgärda, och bearbetning av åkern tär också på mängden dyrbar mull och orsakar kolutsläpp.

Mullhalten i marken är relaterad till kollagrets storlek; ca 58% av mullhalten består av kol men detta kan variera mycket från fält till fält. Både mullhalt och kollager hänger ihop med mängden organiskt material. När vi ökar mullhalten ökar vi alltså också kolinlagringen och kollagrets storlek.

Det är lättare att höja kol-/mullhalten i en jord när utgångsläget är ”sämre”, till exempel från 1,5 % mullhalt jämfört med ”bättre” utgångslägen runt 5-6 %. Man antar att mullhalten till slut når en mättnadsgrad där mullhaltstillväxten minskar eller t.o.m. övergår i en balans. Den exakta potentialen för att öka mullhalten beror mycket på jordarterna på platsen.

Beräkna kollager och organiskt material

Mängden organiskt material (t OM/ha) i det översta jordlagret på mineraljordar kan beräknas genom att multiplicera mullhalten med jordmaterialets massa per hektar (2000 t/ha) (OBS! här görs en förenkling att mullhalten ökar linjärt och kan öka oändligt – så är det inte i verkligheten). Mängden organiskt material kan omvandlas till kollager med en koefficient på 0,58 – i praktiken kan koefficienten variera från fält till fält men att använda 0,58 ger en bra fingervisning.

Utan åtgärder minskar mullhalt och kollager varje år i och med nedbrytningen av organiskt material. Om kollagret minskar med 1% per år till följd av nedbrytningen, minskar mängden kol i skiftet årligen med 104 t C/ha x 0,01 = 1,04 t C/ha/år.

För att bibehålla mullhalten måste alltså samma mängd kol som bryts ned tillsättas i åkern. Mullbyggande, eller kolinlagring, kan åstadkommas genom ett flertal åtgärder. Till exempel genom tillförsel av kompost, stallgödsel, rötrester, eller grön bladmassa (som i bästa fall myllas ned grunt). En tumregel är att växtrester innehåller 40 procent kol, varav 80 procent bryts ned till koldioxid och 20 procent stannar i åkern där det fyller på kollagret.

Men en av de viktigaste mekanismerna för mullbyggande/kolinlagring är rötternas utsöndring av rotexudat. När man följer principerna för regenerativt jordbruk, främjas rötternas utsöndring av rotexudat vilket förser mikroberna runt rötterna med mat. Detta stöttar kolinlagringsprocessen avsevärt: Rötternas effekt på mullbyggande är till exempel ungefär två och en halv gånger så stor som att mylla ner halm i jorden (se bild nedan). Rötter är viktigaste kolkällan för markens mikroliv och kolinlagring. Att odla grödor och täckgrödor med stora och djupa rotsystem, har därför en positiv effekt på kolinlagringen.