Metoder som förbättrar vattenhushållningen

Jordbrukaren kan påverka vattenhushållningen på olika sätt. Påverkningsmöjligheterna blir tydliga då vi följer med en vattendroppes väg genom åkerekosystemet. I de följande avsnitten behandlar vi olika åtgärder med vilka jordbrukaren kan påverka vattnets kretslopp på sina åkrar.

Med åkerns vattenhushållning menas det sätt på vilket vatten lagras och rör sig i åkerjorden. Målet vid förbättrandet av vattenhushållningen är att hålla åkerns fukt på en god nivå med tanke på växterna och de marklevande organismerna.

Dålig genomsläpplighet hindrar flödet av luft och vatten i jorden. En del av det vatten som tillförs till åkern stannar i växttäcket och i växtresterna på åkerns yta. Om regnet är kraftigare än åkerns uppsugningsförmåga samlas vattnet först i håligheter i marken. När håligheterna fylls, rinner det överflödiga vattnet bort i form av ytavrinning.

Om åkern har en sådan utformning att vattnet inte kan rinna bort, bildas det vattenpölar på åkern, och bara en del av regnvattnet sugs upp av marken. Det vatten som sugs upp, fyller åkerns vattenförråd tills åkerns vattenhållningsförmåga är mättad.

Därefter rinner det överflödiga vattnet ner till djupare markskikt och leds till sist bort från åkern, ofta genom täckdiken. Om åkerns vattengenomsläpplighet är låg (kanske på grund av markpackning) eller om täckdikessystemets torrläggningseffekt är otillräcklig, kan vatten stanna kvar i markprofilen och fylla markens luftporer under en lång tid.

Allt vatten är inte nyttigt för växterna. Om marken innehåller mer vatten än vad den förmår hålla fast i de små porerna, fyller vattnet de stora luftporerna och försämrar åkerns gasväxling. 

Å andra sidan rinner det vatten som lagrats i de stora porerna ganska snabbt bort när regnet upphört, och kan utnyttjas av växterna bara under några dagar. När detta sjunkvatten har runnit bort befinner sig åkern i fältkapacitet, och växterna använder det vatten som är lagrat i marken för sin tillväxt.

Växterna kan ändå inte tillgodogöra sig allt tillgängligt vatten. De kan till exempel inte tillgodogöra sig det vatten som är lagrat i de minsta markporerna. Växterna kan torka marken fram till den så kallade vissningsgränsen. Skillnaden i vattenmängd mellan markens fältkapacitet och vissningsgräns kallas för markens tillgängliga vattenkapacitet. Den beskriver mängden vatten som är tillgängligt för växterna i marken.

Man kan öka den tillgängliga vattenkapaciteten genom att höja markens mullhalt och förbättra dess struktur på djupet och via grön växtlighet på ytan, förebyggande och åtgärder vid markpackningar, och kalkning inom ramarna för jordarten. Den effektivaste metoden att öka den tillgängliga vattenkapaciteten är att se till att växternas rötter obehindrat kan nå ner till det djupaste markskiktet. Vid svår markpackning kan det vara nödvändigt att djupluckra för att ge växterna en chans att komma ner på djupet (se avsnitt om detta senare i delkursen).